Stäng
augusti 20, 2015
Eric Rosén, chefredaktör
Demonstration mot rasism, december 2013. Foto: Anders Wiklund / TT

SD växer och växer – vad gör vi nu?

I dag toppas tidningen Metro av beskedet att Sverigedemokraterna nu är ”Sveriges största parti”. Det är förstås inte sant, de fick 12,9 procent i riksdagsvalet och är Sveriges tredje största parti.

Men det stämmer att de i en opinionsmätning nu är störst. Vad ”alla” som jobbar med och diskuterar opinionsmätningar dock vet – som de flesta av de som läser Metro kanske inte känner till – är att opinionsinstitutet YouGov använder en otillförlitlig och hårt kritiserad metod. Bland andra Aftonbladet har fått hård kritik för hur de gör braskande rubriker av resultat i just den typen av självrekryterade paneler som YouGov använder. Kort sagt är siffran – och konstaterandet att SD är ”störst” – tämligen ointressant.

Mätningen gjordes också i anslutning till att en kvinna och hennes son mördades på Ikea av en man som skulle utvisas från Sverige, vilket följdes av en rekordintensiv och galet konspiratorisk diskussion där SvD:s ledarsidesskribenter antydde att medierna avsiktligt mörkar sanningen, där Sveriges andre vice talman menade att det var Fredrik Reinfeldts fel att morden inträffade och där rasisttrollen mer öppet än på länge hetsade mot alla asylsökande. Självklart har den rusiga och besinningslösa diskussion som präglade veckan påverkat utfallet i denna webbpanels svar.

Något som dock ÄR intressant är SD:s opinionsutveckling över tid. Och tittar vi på poll of polls, som väger samman resultat från ett stort antal opinionsmätningar, så är den gula SD-kurvan alarmerande brant uppför.

sd

Så visst tusan är läget alarmerande alldeles oavsett YouGov-mätningen.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson sammanfattade det bra i SvD häromdagen.
– SD är en jättekris. Europa är i en jättekris när det gäller de främlingsfientliga krafterna. Många saker känns igen från när fascismen växte sig stark i Europa förra gången, man kan försöka titta bort och tro att det är övergående men risken är stor att vi skadar tilltro till demokratin som redskap och det är svårt att stoppa tillbaka den anden i flaskan när den väl kommit ut.

Det är svårt att inte instämma. Ingenting tycks kunna trycka tillbaka ”anden i flaskan”, tillväxten känns obönhörlig. Det är lätt att bli politiskt deprimerad och bara se mörkret. Inte minst för den som följer utvecklingen i sociala medier. Tidigare var även anonyma konton ofta återhållsamma för att inte omedelbart avfärdas. I dag ser man dagligen hur medelålders män, som håller om sina söta barn på profilbilden på facebook, i öppna trådar skriver att de funderar på att hämta jaktbössan och skjuta mot romer. I dag ser vi rara mormödrar som varvar bilder på balkonglådornas tagetes med statusuppdateringar om att någon borde tända eld på asylboenden.

För mig finns bara ett sätt att reagera på utvecklingen. Genom att fortsätta fokusera på de samhällsproblem jag tror behöver angripas för att få ett bättre Sverige och genom att fortsätta bekämpa rasismen och fascismen, genom att aldrig sluta argumentera emot de problemformuleringar som reducerar människor till volymer, svärmar, problem, sanitära olägenheter eller fiender.

Jag är inte längre säker på att det kommer att fungera, men att ge upp är inte ett alternativ, då står vi snart där med utrotningspolitiken som normal igen (precis som även Fredrik Reinfeldt varnade för i sitt sommarprat). Och det finns ingen anledning att skräda orden när det kommer till Sverigedemokraterna.

Det är ett rasistiskt och mycket farligt parti med rötterna i nazismen och de måste bekämpas oavsett vad opinionsmätningarna säger. Rasism kan aldrig legitimeras av popularitet.

Sök på Politism.se