Stäng
februari 26, 2015
Somar Al Naher, medarbetare
Foto: Michael Probst/AP/TT

Satiriker förenar mer än splittrar  

Har du hört talas om Ali Dilem? Han är en 47-årig algerisk satirtecknare som har kritiserat och häcklat den religiösa och politiska makten i flera decennier.

Runt 50 gånger har han åtalats av den algeriska domstolen och han har till och med fått en lagändring kallad efter sig. 2001 skrevs det in i lagboken att den som döms för att ha förolämpat den algeriska presidenten eller militären riskerar att få ett års fängelse.

Jag tänker på Dilem och många andra satiriker i Mellanöstern när jag hör den märkliga svenska debatten om yttrandefriheten. Man kan lätt få uppfattningen att satir är något unikt som bara utövas i västvärlden och i Sverige. Efter attacken mot Charlie Hedbo ställde reportrar på Sveriges Radio yrvaket frågan ”hur mycket satir finns det i Mellanöstern?”. Och efter Köpenhamnsattacken har debatten många gånger handlat om att vara för eller emot Lars Vilks konst.

Det har till och med talats om att han och ”vi” ska sluta med provokationer, vilket förstärker bilden av att satir endast är en västerländsk angelägenhet.

Ann Heberlein skrev på SVT Opinion: ”I helgen fick två människor sätta livet till som en konsekvens av hans rätt att tänja på konstens gränser. Vilket värde har konsten? Vilket värde har en människas liv?”

Ett ganska märkligt uttalande med tanke på hur många journalister, tecknare och konstnärer runt om i världen som blivit mördade just på grund av att de kämpat för yttrandefriheten.

Det är en självklarhet att Vilks ska ha rätten att uttrycka vad han vill inom lagens ramar. Ingenting ursäktar någon som helst attack mot vare sig honom eller någon annan som nyttjar det fria ordet. Men ärligt talat så har Vilks ingenting i övrigt med frågan att göra. Och han är en ointressant figur. Därför vill jag inte prata mer om Vilks.

Däremot är det på tiden att lyfta blicken ut över världen och se kampen som pågår för konsten, sådant som vi pratar om här.

Ali Dilem har i många sammanhang uttryckt besvikelse över att internationella samfund sällan visar solidaritet och stöd för tecknare från arabvärlden.

Vad få kanske känner till är att Charlie Hedbo har spelat den där enande och stöttande rollen. I går, när ett nytt nummer kom ut, visade det sig att just Ali Dilem är en av medverkande i satirtidningen.

”Vi är som en familj” sa Saad Hajo och Sahar Burhan satirtecknare från Syrien i en intervju i Verkligheten i P3 om relationen mellan satiriker på internationell nivå. På grund av Assadregimens förtryck mot oliktänkande har tecknarna tvingats fly och är sedan några år tillbaka bosatta i Sverige. Men redan år 2001 träffade Saad och Sahar tecknarkollegorna på Charlie Hebdo.

När Charlie Hebdo sattes i brand 2011 stod flera tecknare från Mellanöstern upp för sina franska kollegor och tog avstånd från dådet. Och när den syriska regimen tillfångatog den regimkritiske tecknaren Akram Raslan så ställde tecknarna på Charlie Hebdo upp för honom och häcklade den syriska regimen. Raslan har nu antagligen dödats av syriska säkerhetstjänsten, ingen har hört något från honom på flera år nu.

Men dessa berättelser och händelser påminner om att satir många gånger kan både förena och provocera på samma gång. Det vore därför ett bättre alternativ att sluta stirra sig blind på Vilks och börja stötta människor i andra länder som kämpar för rättigheter som vi här tar för givet.

Sök på Politism.se