Stäng
mars 23, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Sorg i Bryssel. Foto: Martin Meissner/AP/TT

Samma våld – samma skräck och fasa

De fasansfulla bilderna flimrar förbi, videoklippen vevas om och om igen. 34 är döda, 212 skadade.

Det känns overkligt, men numera så oerhört bekant.

En bild stannar kvar. Det är inte den mest spektakulära och ingen av dem på bilden har dödats i attacken i Bryssel. Men den svenske pappa, Magnus Andersson Frölund, som på facebook lägger upp bild på sin oskadde son med nedblodad jeansjacka, den bilden biter sig fast. De klarade sig med relativt små skador men var så nära bomben på Zavantem-flygplatsen att de har andras kroppar på sina kroppar.

Han skriver:

”Samtidigt ställer han frågor om hur och varför en bomb kunde sprängas, vem som gjorde det och om terroristen överlevde. Själv har jag bara diverse splitterskador på kroppen och är sydd i arm och ben. Men jag såg och kände den totala förödelsen och de lemlästade människorna på bombplatsen.

Mina tankar går framförallt till alla de människor som dagligen upplever rädslan av bomber och krig. Som flyr likt vi gjorde från flygplatsen, men som väljer att göra det från sina hem och sitt hemland.”

Det är en viktig insikt. De som dödades i Bryssel är offer för samma brutala våld som dödar i Syrien, de som flyr i panik från tunnelbanan i Maelbeek flyr med samma panik som den som flyr undan det hänsynslösa våldet i Raqqa. Rädsla och utsatthet förenar också, mördarna gör liten skillnad på människor och människor.

Samtliga stora medier pratar med terrorexperter, säkerhetskonsulter, krigsforskare, flygsäkerhetskännare och makthavare. Vad gör vi? Hur vinner vi? Är vi i krig?

Det känns overkligt, men numera så oerhört bekant.

ISIL/Daesh tycks allt mer ha utrotning, expansion och kaos som sitt själva huvudmål, drömmen om kalifatet tycks handla mindre om att kontrollera begränsade arealer och mer handla om en fantasi kring evig utvidgning.

Svaret på hur Daesh förgörs finns förstås bland annat i militära lösningar. Det finns i den så kallade fredsprocessen i Syrien. I Sverige finns svaret i en stenhård förebyggande ideologisk strid för att förhindra att unga kan och vill rekryteras till Daesh ”heliga” kanonmat. Internationellt är det avgörande att frysa möjligheterna för rika sekterister att finansiera terroristernas framfart och krig.

Avgörande är också att stå upp för öppenheten och att vi inte försöka bygga en bunker att leva i. Då har vi förlorat och gett upp oss själva.

Allt detta är förstås sånt som expertena, forskarna, kännarna, konsulterna och makthavarna redan sagt, men det är viktigt. Lika viktigt är dock insikten om den gemensamma utsattheten, den som Magnus Andersson Frölund beskriver i sin facebookpostning. Lika viktigt är att möta den gemesnsamma utsattheten med samma öppenhet:

”Istället sitter vi nu i trygghet i köket, hemma hos en underbar Belgisk familj med sonen omplåstrad, kreativt lekande med lego som bara barn kan.”

Med den inställningen, gemenskapen och viljan att hjälpa – vare sig man är svensk turist på en belgisk flygplats eller syrisk flykting på väg in i Europa – kan vi inte förlora.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler