Stäng
december 11, 2016
Politism, redaktion
Vad är det som gör att man orkar engagera sig? Foto: Jason DeCrow/AP/TT

Så kan ungas intresse för politik väckas – eller släckas

Under de senaste sju åren har en forskargrupp vid Örebro universitet tagit reda på hur unga människor i Sverige utvecklar sina samhällsengagemang i vardagslivets olika sammanhang: kompisar, familj, skola, föreningar och Internet. Här skriver rapportförfattarna Erik Amnå, Mats Ekström och Håkan Stattin om slutsatserna.

Över hela västvärlden oroar sig vuxna över sina ungdomars samhällsengagemang. På bitvis goda grunder. De traditionella formerna för politisk skolning, diskussion och aktion försvagas. Det finns tecken på att intresset för samhällsfrågorna och det gemensamma bästa försvagas. En allmän värderingsförändring, som är tydligast i Sverige ser också ut att gynna en självupptagenhet på bekostnad av omsorgen om andra.

I en världens största studier av ungdomars politiska utveckling finner även vi att endast en minoritet av svenska tonåringar och unga vuxna rapporterar ett stort politiskt intresse, 14 procent bland 13-åringar och 37 procent bland 28-åringar.

Vi kan också konstatera att det är framför allt i de yngre tonåren som det finns en stor öppenhet för förändringar. Då kan intresset väckas – eller släckas. Nivån för intresset fixeras när man är runt 16-17 år gammal. Därefter sker endast små förändringar. Så antingen är man då politiskt intresserad och kommer förmodligen att så förbli. Saknar man som 17-åring ett politiskt intresse så kommer du sannolikt att sakna det sedan också.

Men när vi däremot vidgar intressesfären till att omfatta vad som händer i samhället stiger andelen med stort intresse till 40 procent vid 13 års ålder och 84 procent när man är 28 år. De som är ointresserade av samhällsfrågor och politik blir också markant färre över tid: från 54 procent bland 13-åringarna till endast 19 procent bland 28-åringarna. Vi ser att det är mycket få av de unga vuxna svenskarna är totalt ointresserade av samhällsfrågor och politik och ven de politiskt ointresserade uppvisar ett samhällsintresse. Över tid spiller ofta samhällsintresse över till ett politiskt intresse, liksom vice versa.

Det är olika händelser som spär på politikintresset: lokala och nationella händelser som Sd:s intåg i riksdagen, ett utvisningshot mot en skolkamrat eller en partiledares utspel. Men också händelser i andra länder som det politiska massmordet på Utøya, den ekonomiska krisen Grekland och de amerikanska primärvalen. Mycket ofta är det just negativa händelser som ökar ungdomarnas politiska intresse.

Föga förvånande är det den inre motivationen bland de redan intresserade som leder till ett vidare politiskt engagemang. Men tvärtemot vad många forskare tidigare hävdat ser vi att det är ungdomarna själva som i stor utsträckning driver sin egen utveckling, ofta sporrade av en lärare eller kompis men också av att det enkla skälet att de fått rösträtt. Det politiska intresset hölls vid liv och stöddes av de samtal man själv satte i gång i vardagslivet. Inte vilka samtal som helst utan samtal om politik, inte hur samtalen gick till. Även om kompissamtalen tycktes ha en större effekt än föräldrasamtalen ökade föräldrarnas inflytande över tid, särskilt sedan man flyttat hemifrån. Alla dessa vardagslivets förtroliga och nära samtal om politik tycks i sin tur fungera som ett tryggt och viktigt övningsfält som kan trigga till engagemang i en vidare offentlighet.

Intresset uttrycker sig emellertid mycket sällan i handling i det offentliga rummet. Politisk aktivitet är ganska sällsynt och oregelbunden. På ytan verkar de flesta vara passiva. Men vid sidan av den lilla skaran av aktivister finns det tre mycket olika grupper av unga medborgare. Först en skara oengagerade som inte har något emot politik men av olika väljer att vara politiskt passiva år efter. De tar vara på demokratins frihet att vara passiv. Ganska många andra står standby. Det är de mest politiskt intresserade och kunnigaste av alla. I normalläget tycks de med stort förtroende överlåta ansvaret för politiken till de demokratiskt valda ledarna, partierna och myndigheterna. Men de står beredda att gripa in. Så, utöver fåtalet aktiva kan den stora gruppen standbyers ses som tillgång för i den svenska demokratin. Slutligen finns en grupp desillusionerade utan särskilt mycket tillit till samhällets institutioner. År efter år rapporterar de ett mycket lågt intresse för politik men säger också att de politiska ledarna har ett mycket lågt intresse för sådana som dem.

I debatten om ungas samhällsengagemang hoppas många på nätet. Många hävdar att trösklarna in till det politiska har sänkts, att det blivit enklare att delta (i mer flexibla och lösare former) och att de som är aktiva i sociala medier oftare erbjuds att ansluta till nätverk och protester.

Dynamiken i politiska rörelser och aktivism har utan tvekan förändrats. De digitala (och sociala) medierna har också ökat möjligheterna för fler att delta i samhällsdebatter och engagera sig politiskt. Men har detta inneburit att de flesta av dem som är aktiva i social medier också är involverade i politiska aktiviteter då och då?

Ser vi till deltagandet i kollektivt handlande (protester, grupper och nätverk med fokus på i vid mening politiska frågor) är svaret nej.  Det handlar om cirka 20 procent av ungdomarna i 17-20 års åldern. Om vi ser till den grupp som varit aktiv år efter år under den undersökta perioden så rör det sig om cirka 5 procent. Uppdelningen mellan en liten grupp aktiva och en stor grupp som inte deltar vidmakthålls alltså på nätet.

Ungdomar använder sociala medier för väldigt olika aktiviteter. Det utvecklas olika mönster och kulturer för användning. Vi ser två effekter som är särskilt värda att uppmärksamma. Den första är att ungdomar som använder de digitala medierna för att hålla sig informerade, som tar del av nyheter etcetera utvecklar ett starkare samhällsengagemang, diskuterar politik mer än andra och utvecklar också mer humanistiska och demokratiska värderingar.  Nyhetskonsumtion inspirerar till samtal och diskussioner om politik med kamrater och dessa vanor (olika sätt att engagera sig i gemensamma frågor) förstärker varandra ömsesidigt i de digitala miljöerna.

Vi ser också att en stor grupp ungdomar använder sociala medier huvudsakligen för att hålla kontakt med kompisar, berätta om sig själv och sitt vardagsliv, för aktiviteter orienterade mot livsstil och privatliv. Många plattformar är utformade för och inriktade mot just sådana aktiviteter.  En hög användning av sociala medier bidrar till att förstärka egenfokusering och hedonistiska värderingar samtidigt som de negativt påverkar utvecklingen av humanistiska och demokratiska värderingar.

Sammantaget ger våra studier inga enkla positiva eller negativa besked om den politiska utvecklingen hos dagens unga. I stället lämnar vi nyanserade svar som allvarligt utmanar både optimister och pessimister, både de som idylliserar och de som demoniserar de unga medborgarna i Sverige.

ERIK AMNÅ, professor i statskunskap
MATS EKSTRÖM, professor i medie- och kommunikationsvetenskap
HÅKAN STATTIN, professor i utvecklingspsykologi

STUDIEN
Under de senaste sju åren har en forskargrupp vid Örebro universitet tagit reda på hur unga människor i Sverige utvecklar sina samhällsengagemang i vardagslivets olika sammanhang: kompisar, familj, skola, föreningar och Internet. Femton forskare i medie- och kommunikationsvetenskap, utvecklingspsykologi och statskunskap fick 2008 ett stort anslag från Riksbankens Jubileumsfond för att under åren 2010—2016 följa 4 000 ungdomar från 13 till 30 års ålder, deras bästa kompisar och deras föräldrar. I dagarna utkommer en slutrapport från projektet, som kan laddas ner från www.rj.se 

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se