Stäng
februari 2, 2017
Eric Rosén, chefredaktör
Ardalan Shekarabi (S) tar emot Ilmar Reepalus (S) utredning. Nu försöker deras partikamrater skjuta ned dem. Foto: Jonas Ekströmer/TT

S-topparna som mobiliserar mot sina väljare – för vinst i välfärden

”S-revolt mot Reepalus vinsttak”. Så såg rubriken i Dagens Industri ut på onsdagen. Och det är en artikel som kastar ljus på själva kärnan i socialdemokratins kris – inte bara i Sverige, paralleller till andra länder är glasklara.

Här har vi en socialdemokrati som långsamt klarat av att förskjuta sin position i fråga om vinst i välfärden från ”låt gå” och ”vi orkar inte ta den konflikten” till ett begripligt, tydligt och allt mer stringent förhållningssätt. Nu pekar de rakt på det samhällsproblem som alla ser och känner. Vinst sätts före kvalitet. Miljardbelopp som hade kunnat finansiera tiotusentals lärartjänster och undersköterskor går till vinster som inte sällan undandras från skatt. Arbetarklassens inbetalade skattepengar används av riskkapitalister för att köpa upp bolag i andra länder. I skolan gör vinstdriften och konkurrensen att betygsinflationen är akut. Resurserna hamnar inte där de bäst behövs.
– Jag utgår ifrån att de allra flesta tycker att vi inte kan ha en situation där skattepengar avsedda för skolan går till vinster, som statsminister Stefan Löfven (S) formulerat det.

Folkopinionen är tydlig. Det svenska folket vill inte se vinst i välfärden. Bland Socialdemokraternas väljare är motståndet mot vinsterna förkrossande. Bland borgerliga väljare är det omfattande.

Det är i det här läget som ett antal socialdemokratiska politiker går till attack mot det egna partiet, mot folkviljan, mot samhällsnyttan och mot all strategisk intelligens.

Erika Ullberg (S), som är oppositionsråd i Stockholms läns landsting, varnar för att låta ”Vänsterpartiet diktera villkoren”, och tycks helt ha missat att det just nu är socialdemokratin som i samhällsdebatten äger frågan om vinst i välfärden, att det är socialdemokratin – inte minst Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi – som bygger långsiktigt förtroende genom att stå upp för något som enligt all rimlig logik är en socialdemokratisk kärnfråga.

Börje Wennberg (S) är regionstyrelsens ordförande i Uppsala och han menar i DI att de som främst vill få bort vinstjakten i välfärden är ”gamla kommunister”. Se där en sällan skådad världsfrånvändhet.
– Jag upplever att vi har ett bra system som fungerar, säger Denise Norström (S), regionstyrelsens ordförande i Västmanland, som om verkligheten inte fanns, som om de senaste årens skandaler och avslöjanden inte är på riktigt, inte drabbat vanligt folk i deras vardag.

Utspelen får ses som en frivillig eller oavsiktlig attack på den nuvarande partiledningen och får Stefan Löfven att framstå som en svag ledare utan egen agens.

Dessutom visar det upp en anmärkningsvärd naivitet, där man inte inser att man gör sig till ett hårt politiskt slagträ för högerpolitikerna. Varje gång Stefan Löfven pratar om vinst i välfärden kommer han nu att få Erika Ullberg slängd i ansiktet på sig. Varje gång Ardalan Shekarabi förklarar hur systemet fungerar och fallerar kommer han att få höra att Börje Wennbergs ord. Varje gång fackförbunden värnar arbetarklassens intressen i frågan kommer de få höra att de inte riktigt förstått.

Men ännu allvarligare är att det så tydligt visar varför socialdemokratin faller samman i land efter land, och varför man i Sverige nu tvingas glädjas åt opinionsstöd på sisådär 25 procent. För här blir det tydligt att man inte drar sig för att hoppa än hit än dit mellan väsensskilt olika åsikter kring välfärdens och samhällets organisering. Lojaliteten med näringslivet visar sig vara större än den med fackförbunden, som stenhårt kämpar för att deras medlemmar ska få de bättre villkor och löner som en välfärd utan vinstjakt skulle innebära. Det är en signal till vanliga löntagare att deras röst inte spelar så stor roll, ens när de organiserar sig och för fram den gemensamt efter kongressbeslut.

Att så avslappnat säga att skattepengar som blir till vinst i välfärdsbolagen inte är något att bry sig om, att det ”fungerar bra” och att bara gamla kommunister invänder, det är inte utan att det känns igen från hur arbetarrörelsepartier i Europa och USA återkommande skjuter sig själva i foten med sådan kraft att de förlorar förmågan att vara i rörelse.

Det är med den här sortens politiker, fastsurrade vid det sjunkande 1990-talsskeppet ”catch all”, som individer som Donald Trump eller Marine Le Pen – eller för all del Jimmie Åkesson – lättast får vind i sina segel. Den analysen klarade alla av att göra efter valet i USA. Nu tycks den redan förträngd av delar av S-eliten.

Den som har det minsta intresse av svensk politik vet dessutom hur mycket frågan stressar högern, som vill visa sig lojala med näringslivsorganisationerna samtidigt som deras väljare i hög utsträckning vill få bort vinstutdelningarna i de svenska välfärdsföretagen. De borgerliga partierna vågar knappt ens diskutera frågan längre, utan har överlåtit detta till lobbyisterna och riskkapitalisterna själva. Det är smashläge för Socialdemokraterna. Då vill alltså dessa vinstupprorsmakare lägga en våt filt över alltihop och en gång för alla säkerställa att partiet inte ska kunna entusiasmera och mobilisera sina egna väljare i valrörelsen 2018.

Det hela är häpnadsväckande dumt.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se