Stäng
mars 9, 2018
Politism, redaktion
Mårten Roslund (MP). Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Replik: Mårten Roslund (MP) svarar om klimatpolitiken

Tidigare i veckan publicerade jag en debattartikel i SvD, där jag argumenterar för att Miljöpartiet inte ska låsa sig vid Vänsterpartiet, utan vara redo att regera i flera olika konstellationer. Sedan dess har jag mottagit många glada tillrop, men också blivit kallad både högerspöke och nyliberal.

Eric Roséns replik om klimatpolitik ger uttryck för just den svartvita syn som jag kritiserar i min artikel. Centerpartiet lägger allt miljöansvar på individen, Liberalerna bryr sig bara om kärnkraften och Moderaterna säger nej till varje företagsreglering. Tur att vänstern är alla goda gåvors givare.

Rosén går så långt som att hävda att alla politiska lösningar per definition är vänster. Verkligheten är förstås mer nyanserad.

För varje dag som går sjunker priset på solceller. Till viss del handlar det om att politiker och privata finansiärer har investerat i energiforskning. Men framför allt beror det på att leverantörerna finns på en global marknad, där tävlan om nya kunder slimmar tillverkningen och pressar priset. Nu glittrar solceller i delar av världen där el länge varit en avlägsen dröm.

Om marknadens mekanismer hanteras rätt skapar de effektivisering, snarare än rovdrift. Men genom vänsterns ideologiska filter är marknaden alltid en källa till misär. I en värld där de dikterar villkoren blir miljötekniken därför både dyrare och mindre modern. Den största förloraren är klimatet.

Rosén menar att vänsterekonomer är mer benägna att föreslå klimatstyrande skatter. Men inte heller i skattepolitiken är Sveriges vänsterpartier solklara miljöföredömen. Centerpartiet, Liberalerna och Moderaterna har i olika utsträckning föreslagit en grön skatteväxling. Det kan till exempel innebära att miljöförstöring och konsumtion blir dyrare, medan vanliga arbetare får mer pengar att röra sig med.

En grön skatteväxling förespråkas av både TCO och Saco, men Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har satt sig på tvären.

Visst har många vänsterpolitiker goda klimatambitioner. Men i politiska kampanjer och regeringsförhandlingar är det alltid något annat som går före. I regeringen har Socialdemokraterna ihärdigt blockerat miljöförslag, för att på så sätt tvinga Miljöpartiet att göra större uppoffringar inom andra områden.

Som stödparti till regeringen har Vänsterpartiet prioriterat att baxa igenom ett förslag om vinstförbud, som de vet kommer att falla i riksdagen. Kampen för klimatet har Miljöpartiet fört på egen hand. Vänstern har svikit sina klimatväljare.

Samtidigt tar flera blågröna styren stora kliv i rätt riktning. Sundbybergs kommun satsar 30 miljoner på cykling och bygger världens största kvarter i trä. Växjö kommun aspirerar på att vara grönast i hela Europa. Västra Götaland investerar i fossilfrihet och tågtrafik – och fler invånare än någonsin åker kollektivt.

På nationell nivå kan höstens val bjuda på stora förändringar. Vilket inflytande olika partier kommer att vilja ge Miljöpartiet handlar mer om mandaten i riksdagen, än om vilka reformer partierna faktiskt gick till val på. Ponera att Miljöpartiet och högern har chans att bilda majoritet, eller i alla fall den största minoriteten. Vad skulle de blå partierna vara beredda att betala?

Den som på allvar sätter klimatet främst behöver vara redo att offra både underordnade sakfrågor och gamla lojaliteter. I kampen för en planet som består måste verkliga förhandlingsbud väga tyngre än tomma löften och vänsterplakat. Det är politik som är riktigt radikal.

Mårten Roslundmiljöpartist och tidigare språkrör för Grön Ungdom.

(Eric Rosén svarar i en slutreplik som publiceras i nästa vecka.)

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se