Stäng
december 25, 2013
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: TOMAS ONEBORG/SvD/Scanpix

Rasismens och antirasismens år

Ska man sammanfatta 2013 kan man göra det delvis som rasismens och antirasismens år. Intern kritik och konflikter. Bred uppslutning och massiv mobilisering. Sällan har väl dubbelheten illustrerats så väl som under vårens S-kongress då Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven först i ett strålande tal uttryckte sig såhär:
”Vi ska ta krafttag mot den strukturella rasismen, och även se den i oss själva. Som Jonas Hassen Khemiri skriver: ”För det är precis så rasismen funkar. Den är aldrig en del av vår skuld, vår historia, vår DNA. Den finns alltid någon annanstans, aldrig här, i mig, i oss.” Det är dags att intensifiera arbetet mot diskriminering och förtryck. Oavsett var den finns, i skolor, på torg, på arbetsplatser eller arbetsförmedlingar, eller i våra egna fördomar och beteenden, ska rasismen belysas, bemötas och bekämpas.”

Och sen, i en intervju med Sveriges Radio inte alls var beredd på eller kunde svara på frågan ”Vilken rasism har du hittat hos dig, när du har rannsakat ditt inre?” och sen svarade blankt ”nej” på frågan om han kunnat ”[…] se strukturer också i sig själv? Har du hittat något sådant?”.

Väldigt mycket så har 2013 sett ut: En antirasism som står starkare än på länge, hörs mer och tar en nödvändig plats i den offentliga debatten på ett tydligare sätt än på många år, som mobiliserat och samlat, som fått en efter en att engagera och aktivera sig. Samtidigt har detta kombinerats med stenhård intern kritik – svidande men nyttig – med samtal, debatt och ibland rena rama ordkrigen om vithetsnorm och intersektionalitet. Röster som tidigare inte hörts, eller som ignorerats, kräver nu plats och tolkningsföreträde och angriper, ofta med fog, oförmågan från såna som jag att ta till sig och förstå kritik. Ser du strukturen hos dig själv? Nej? Ja? Om ja, vet du vad du kan göra för att förändra det? Nej? Ja? Är du beredd att göra det? Ja? Nej?

2013 har varit ett år då den politiska hiphopen tagit stor plats i svensk debatt, och allra mest i samtalen om rasism och antirasism. Det har varit året då Megafonen och Pantrarna och #Hijabuppropet blivit något alla måste förhålla sig till. Det har varit ett år då asylrörelsen kämpat stenhårt och fått deportationer stoppade, oftast utan att medierna intresserat sig. 2013 var året då runt 20 000 människor samlades i Kärrtorp i Stockholm för att manifestera mot rasism och nazism. Ett år av urstarka positiva konstruktiva krafter.

Men det har också varit ett år då Sverigedemokraterna har fler sympatisörer i opinionsmätningarna än någonsin, ett år där nazister attackerar fredliga demonstranter och själva tågar till stöd för grekiska nazister prick 75 år efter Kristallnatten. Det har varit ett år där flyktingförläggningar sätts i brand och där kvinnor i slöja attackeras. Det har varit ett år av Reva och ett orättfärdigt försvar för hur de inre gränskontrollerna genomförds, det har varit Tobias Billströms vansinniga uttalanden om att de som gömmer flyktingar inte är ”blonda och blåögda” och om ”volymerna” av flyktingar som kommer till Sverige. Det har varit året då Moderaternas partisekreterare Kent Persson sa att SD har ”när ingen annan har resonerat om det, har de pekat på problemen”. För att bara nämna något.

2013 har varit antirasismens och rasismens år. Vi hoppas att den senare får väsentligt mindre utrymme nästa år och att antirasismen fortsätter att utvecklas lika vitalt – mobiliserande och internkritiskt.

Nedan ser ni en del av det vi publicerat under taggen #rasism på Politism sedan vi tog plats på internet i slutet på augusti i år.

Sök på Politism.se