Stäng
maj 7, 2015
Eric Rosén, chefredaktör
Thomas Piketty. Foto: Pontus Lundahl / TT

Politiskt tv-tips! ”Den enda vägens politik”

I kväll sänds dokumentären ”Den enda vägens politik” i SVT.

Det är en väldigt sevärd dokumentär, den pekar tydligt på den förändring som är på väg att ske. Det som vi kallat ”vänstervågen” alldeles för många gånger de senaste åren.

I ”Den enda vägens politik” får vi se både det som sker utanför partierna – till exempel Thomas Pikettys revolution bland forskare och i ekonomisk debatt, det allt vanligare samtalet om ojämlikhet och inkomstskillnader.

I Erik Sandbergs dokumentär följer vi med från vurmen för planekonomi och mer och mer statligt inflytande – till skiftet i världsekonomin i början på 80-talet, där Milton Friedman blev den stora stjärnan och där personlig frihet blev synonymt med frihet för marknaden.

Tidigt ställs frågan om Piketty kan förändra lika mycket som Friedman?

Här kommer också en intressant betraktelse kring den svenska synen på politikens kraft och på demokratins inflytande in. Här ser vi Anders Borg (M), Sten Nordin (M) och Christer G Wennerholm (M) avfärda infrastruktursatsningar som tokerier, den senare konstaterar att tunnelbanan i Stockholm är färdigbyggd.

Men bakom utskällde Tommy Waidelich, Juholts finansministerkandidat, sitter ekonomen Tore Englén och gör en annan analys.

Här ska fokuseras på infrastruktur, tunnelbana, tåg, cementblandarna ska i gång för att Sverige ska kunna utvecklas. Det är ett stort skifte i hur man ser på tillväxt – även inom den moderna socialdemokratin – med en tydlig vänsterdimension. 

Juholt och Waidelich försvinner, men inte infrastrukturplanerna. Förr ville och vågade ingen prata tunnelbana och tåg. Nu budar partierna över varandra. Mest tunnelbaneparti vill Moderaterna vara.

Piketty kopplar den typen av omsvängningar i politiken till en stark efterfrågan på demokratisering av ekonomin. En vänstervåg, if you will. Stora kriser i världsekonomin brukar alltid leda till omprövning av gamla sanningar. Detta sker nu. Vi befinner oss mitt i skiftet, och det är hoppfullt.

Från avregleringar, normpolitik, trickle down-teorier och dynamiska effekter – rätt in börskraschar, finanskris och eurokris. Nu vänder det igen och vi måste fortsätta hålla fast vid att kraschen är en enorm möjlighet.

När vi stod mitt i kraschen såg många plötsligt klart. Till och med Anders Borg insåg att bankerna är problemet. Marknadsfundamemtalismen sågades i de bredaste medierna. IMF:s Christine Lagarde gjorde ner kapitalismen och ojämlikheten. 

I dag har högerns ekonomer lugnat sig något, men att vänstern inte är mer offensiv är ett mysterium. Kanske förklaras det bäst av att socialdemokratin – var den än finns – vägrar ta ledartröjan i skiftet. De vågar inte.

Medan ojämlikheten fortsätter öka, inte minst i Sverige, växer en oligarkisk kapitalism sig allt starkare.

Men insikterna om ojämlikhetens negativa konsekvenser har satt sig, både hos IMF och OECD. 1990-talets blinda marknadsdravel hörs allt mer sällan.

IMF, som tidigare krävde avregleringar i parti och minut säger nu att jämlikhet är bra för tillväxten. OECD tittar på Sverige och konstaterarMed mindre ojämlikhet hade Sverige haft betydligt högre tillväxt senaste 35 åren.

Thomas Piketty föreslår konfiskatoriska skatter för de allra högsta inkomsterna:
– USA hade 82 procents marginalskatter. Kapitalismen klarade sig ändå. Och tillväxten var god, säger Piketty och ler.

Insikterna sätter sig hos allt fler. Än så länge mest bland ekonomer och inom forskningen. Men snart också i politisk policy. Synen på infrastruktur i den svenska debatten visar att det kan röra sig snabbt, när det väl börjar hända.

”Den enda vägens politik” påminner om att förändringsfönstret står vidöppet. Se den i SVT2 i kväll klockan 20:00.

Sök på Politism.se