Stäng
juli 17, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Plötsligt har arbetarklassen blivit vit

Det märks i den politiska debatten just nu, särskilt när de socialdemokratiska partiernas kris runt om i Europa diskuteras. Det märks när Brexit analyseras. Alla pratar om att man måste få ihop en väljarkoalition av arbetarklass, urban progressiv medelklass och etniska minoriteter. Man frågar sig om det är möjligt i dag. Och medan den frågan för all del kräver sitt svar gör den också något annat. Den definierar ut de etniska minoriteterna som just detta i första hand, och därmed arbetarklassen som primärt vit.

Invandraren, muslimen, den svarte, araben, flyktingen och migranten – nästan vem som helst som inte är vit – definieras ofta även av arbetarrörelsen främst som ”den andre”. Det görs i första hand välvilligt, ibland inte alls välvilligt, men återkommande är att dessa identiteter hela tiden trumfar tillhörigheten till arbetarklassen. Det görs alltså också av de rörelser som vill lyfta klassfrågan och som vill sätta klasskonflikten i första rummet.

En delförklaring till varför det blivit så kan vara att globaliseringen tvingat fram en mer protektionistisk hållning från delar av arbetarrörelsen. En protektionism som gör att vissa grupper kommit att ses som konkurrenter snarare än som en möjlighet till bredare och starkare organisering.

Men för alla oss som tycker att konflikten mellan arbete och kapital är central är detta en återvändsgränd. Då bidrar vi själva till att dela upp en grupp som behöver gemensam organisering. En undersköterska kan förstås vara såväl kurd som svensk som kvinna samtidigt. Men hon måste också alltid inkluderas i beskrivningen av arbetarklassen, vare sig hon hör till en grupp som också rasifieras och utsätts för diskriminering eller inte. Kommunal gjorde (tillsammans med Redline Records och Mohammed Alien kampanj för ett år sedan som belyste detta på ett bra sätt. Det finns fler exempel, men det finns tyvärr också många dåliga.

Arbetarklassen är inte vit, och för all del inte svart heller. Den har faktiskt ingen hudfärg, även om människor inom arbetarklassen även kan utsättas för förtryck på grund av sin bakgrund eller religion – precis som att den kan erhålla andra privilegier i samhället, baserat på kön, vithet eller funktionalitet.

Göran Greider var inne på något intressant när han för någon vecka sedan beskrev dagens bristande klassmedvetenhet. Greider menar att klassblindheten begränsar aktivismen och kampen. Han konstaterar att ”den som ställer frågan om klass ställer också frågan om ägandet och kapitalet och arbetsplatserna på ett helt annat, mer genomgripande sätt än någon annan förtrycks- och befrielsedimension förmår”.

Det är en viktig poäng – som behöver kompletteras av insikten om att det inte bara är den som vill tala om andra typer av förtryck, om andra kamper, som definierar människor utifrån andra identiteter. Även de som vill organisera arbetarklassen brett gör återkommande samma misstag.

Och jag befarar att de gör det för att de tror att den vita arbetarklassen, som i allt högre utsträckning röstat på Sverigedemokraterna, inte vill inkludera alla i sin organisering. Men facken – och politiken – måste våga lita på att gemensamma intressen som gäller materiella villkor, utvecklingen på arbetsmarknaden och viljan att kämpa mot differentierade anställningsformer väger tyngre. I alla fall om de inte slutat tro på sin egen klassanalys.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se