Stäng
oktober 1, 2015
Eric Rosén, chefredaktör
Kjell Bergqvist. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Plötsligt började tysta sossar låta

Det är, bland de som funderar över vad som händer inom arbetarrörelsen, ingen hemlighet att socialdemokratin är tystare i den offentliga debatten än på länge.

Det är å den ena sidan inte så konstigt, men kan inte på samma självklara sätt angripa samhällsproblem i regeringsställning som i opposition. Det är därför opposition (från både höger och vänster) är så viktig. En annan logisk förklaring är att många av de som var skickligast och mest närvarande i debatterna nu i stället jobbar som politiska tjänstemän för regeringen. Det gör dem delvis bakbundna som samhällskritiker.  Men när andra grupper flyttar fram sina positioner så mycket, inte minst online, är det många som reagerat på att socialdemokratin är SÅ tyst som den är. Ska det vara nödvändigt?

Samtidigt fick vi prov på att sossarna fortfarande finns online när Kjell Bergqvist i samband med #helasverigeskramlar kritiserade politikerna för att de inte gör något alls och ”inte lägger en spänn”.

Och visst fanns åtskilligt att invända mot Bergqvists beskrivning. Det är inte svårt att förstå varför en del politiker blev förbannade.

Men finns det ingen som tänker strategiskt inom socialdemokratin? Här gick plötsligt alla ut, som på given signal, och försökte skjuta ner Kjell Bergqvist, ta ner honom på jorden, när han gjort sig känd bland aktivister och volontärer inte som skådis utan som den där gubben som sliter hårt – i både Göteborg och Stockholm – för att hjälpa nyanlända och flyktingar på väg genom Sverige.

I stället för att göra som socialdemokratin brukar göra just nu, och hålla tyst, bestämmer man sig för att angripa en person som säger att civilsamhället får bära ett för stort ansvar just nu.

Har de missat alla rapporter om volontärer som går på knäna? Har de missat att en av få saker de ideella krafterna har invändningar emot just nu är att de inte känner att politiken backar upp dem.

Regeringen kommer såklart inte instämma i kritiken. De kommer tycka att den är orättvis. Fair enough.

Men jag tycker att de ska fundera på hur det framstår om det är först när man klagar på volontärers kritik man är med i matchen. Och när de undrar varför inte vanligt folk applåderar de politiska tjänstemännens arbetsmoral ska de fundera på hur ofta de själva kände sig tacksamma över eller rörda av den förra regeringens idoga slit? Nä, just det.

Sök på Politism.se