Stäng
februari 27, 2017
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Johansen, Erik/TT

Pliktskyldigt flaggviftande – nej tack

I en text med rubriken ”Plötsligt måste alla vara Sverigevänner” skriver Expressens ledarskribent Patrik Kronqvist om den ilska man just nu möter om man försöker ”problematisera Sverigebilden”. Han kritiserar det ”pliktskyldiga flaggviftande” som alla förutsätts ägna sig åt efter att Donald Trump nyligen yrat om Sverige i ett febrigt och förvirrat tal.

Jag håller med Kronqvist i nästan allt han skriver. Därför blir det extra märkligt när jag får tjäna som exempel på en debattör som kräver lojalitet mot hemlandet. Detta kan man förstås låta bero men eftersom jag är kraftigt allergisk mot krav på romantisering av och lojalitet med ”nationen” finns ett behov av att svara.

Kronqvist har läst min text om att Trumps Sverigebild är vanlig också i svenska medier. Det är den. Men min kritik emot detta handlar inte om att folk kritiserar Sverige utan att medierna är dåliga på att peka ut falska påståenden i den inhemska debatten samtidigt som de briljerar med detta just när utsagorna kommer från Donald Trump. Min text är alltså mediekritik, inte nationalism.

I fredags medverkade jag i P3 Nyheter om just detta. Där svarar jag ”nej” på frågan om det är ett problem att Sverige svartmålas och förklarar varför: Det är inte så intressant om Sverige svartmålas eller inte – eftersom jag tycker att man får svartmåla Sverige. Särskilt om man tycker att våra system funkar dåligt eller att vår politik är fel. Jag pekar i den diskussionen också på det märkliga med när svenska politiker, som tidigare varnat för en svensk ”systemkollaps” på grund av flyktingar, går ut och säger att man inte får tala illa om landet. En central del av omsvängningen i migrationspolitiken handlade ju om att påverka Sverigebilden, och få oss att framstå som ett sämre land utifrån, så att färre söker sig hit.

Min bild av Sverige är en bild av ett land med stora problem. Min bild är också den av ett land med oerhört goda förutsättningar att lösa dessa problem. Här finns dock ett av de största ”hoten mot nationen” just nu: Att besattheten av att erkänna en viss bild aldrig – varken i medier eller hos politiker – längre kopplas till krav på att diskutera lösningar.

Det har i det närmaste blivit tabu att säga att politiken kan lösa samhällsproblem. Det har blivit kontroversiellt att uttrycka tilltro till politiken, till reformer. Då avfärdas man som naiv eller lögnaktig. I stället hamnar vi nu i ett läge där medborgare, journalister och politiker alla ska sitta och fasa tillsammans. Vi ska vara rädda ihop. Frukta för våra liv. Och aldrig ta tag i politiska lösningar.

Denna kollektiva längtan efter förlamning är min Sverigebild 2017. Jag kan inte säga att den är något att hurra över.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler