Stäng
november 4, 2015
Nils Westling, medarbetare
Klimatmötet i Paris närmar sig med stormsteg. Foto: Jacques Brinon/AP/TT

Piketty visar att klimatfrågan är en klasskonflikt

När Svenska Dagbladet berättade om hur någon ur SCA:s ledning tvingat företagets privatflyg att vända för att hämta en kvarglömd plånbok handlade granskningen i första hand om vårdslöshet med aktieägarnas pengar.

Men eftersom jag oroar mig mer för klimatförändringen än för SCA:s aktieägare så väcktes en annan tanke: vad tusan spelar det för roll att släcka lampan, sänka temperaturen och ta tåget i stället för flyget på semestern, när det finns folk som beter sig så där? Många bra människors uppoffringar för klimatet blir fullständigt utraderade varje gång en gubbe i privatjet vill ta en omväg.

Nu visar toppekonomen Thomas Piketty, tillsammans med kollegan Lucas Chancel, att SCA-ledningens arrogans inför den globala utvecklingen knappast är unik inom den socioekonomiska grupp som de tillhör.

Den globala elitens koldioxidutsläpp är enorma.

Men innan vi går in på hur enorma de verkligen är, så måste vi prata lite om hur koldioxidutsläpp kan och bör mätas.

Det har länge pågått en debatt om huruvida koldioxidutsläpp ska mätas vid produktionen eller konsumtionen av varor och tjänster. Det spelar stor roll, eftersom mycket produktion sker i relativt fattiga länder och mycket konsumtion sker i relativt rika länder (läs mer om det här). Vad som är gemensamt för båda angreppssätten är att det är länders utsläpp som spelar roll – inte individers.

Och det är här som Piketty och Chancels rapport (sammanfattning här) bidrar med något viktigt: de visar att vi måste ta hänsyn till utsläppskillnaderna inom länderna, lika mycket som skillnaderna mellan länderna. Den rikaste tiondelen av jordens befolkning står, enligt Piketty och Chancels beräkningar, för 45 procent av de totala klimatutsläppen.

Enligt deras beräkningar släpper den rikaste procenten i USA, det vill säga drygt tre miljoner människor, ut i genomsnitt 318 ton koldioxid per person och år. Luxemburgs rikaste släpper ut 286 ton per person och år och även eliterna i Singapore, Saudiarabien och Kanada släpper ut mer än 200 ton var varje år.

Detta bör jämföras med genomsnittet i världen, som är cirka sex ton per person och år och, enligt rapporten, är Västeuropas genomsnitt 9 eller 13 ton, beroende på om man använder produktions- eller konsumtionsbaserade utsläpp.

Världens minsta klimatutsläpp hittar vi bland den fattigaste tiondelen i Honduras – där ligger utsläppen på 0,09 ton per person och år, enligt Piketty och Chancels forskning (en rik amerikan släpper alltså ut lika mycket som drygt 3500 fattiga i Honduras).

Piketty och Chancel nöjer sig glädjande nog inte med att tala om problemen. De föreslår också en lösning. Eftersom en så stor andel av de globala utsläppen kommer från den rikaste tiondelen, så är det världens rika människor – inte de rika länderna – som politiken bör riktas mot. Därför föreslår de en global koldioxidskatt som inträder för en individ, så snart hen har passerat det globala genomsnittet för utsläpp (drygt sex ton). Ingen behöver alltså oroa sig för att världens fattiga kommer drabbas av denna klimatskatt – de ligger redan långt under gränsen för att betala en sådan skatt. Plötsligt känns tvågradersmålet lite mer inom räckhåll – det krävs bara att de rika skärper sig.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler