Stäng
december 17, 2015
Eric Rosén, chefredaktör
Ett färdigbyggt tältläger för asylsökande i skånska Revinge. Foto: Drago Prvulovic/TT

Påståendet att systemet kollapsar är inte sant

Både regeringen och stora delar av oppositionen påstår att läget är ohållbart och talar om en systemkollaps, i bland till och med om en välfärdskollaps, kopplat till flyktingmottagandet.

Det är inte sant.

Ett antal källor jag pratat med den senaste månaden ger en annan bild. Och kanske kan texten bli långrandig när den bilden ska förmedlas, men det är viktiga frågor. För vi står mitt i ett definierande historiskt ögonblick, där våra val berättar för framtiden om vilket samhälle vi valde att vara.

Ett samhälle där de rikaste länderna i världen garanterade lidande människor på flykt de rättigheter vi lovat att garantera – eller ett samhälle där vi vägrade förändras och anpassa våra system efter de mänskliga utmaningar vi ställs inför.

Vi har i Sverige inte tvekat inför stora och omvälvande förändringar förr:

  • EU-medlemskapet innebar mycket mer av en systemskiftande revolution än flyktingmottagandet.
  • Bankkrisen i början på 1990-talet och finanskrisen 2008 är dyrare än flyktingkrisen.
  • Skattesänkningarna under alliansåren försvagade systemen mer än flyktingarnas behov gör.
  • Åtstramningspolitiken på 1990-talet innebar att Sveriges löntagare, främst arbetarklassen, fick betala ett oerhört högt mänskligt pris, några liknande konsekvenser kommer inte flyktingmottagandet att få.

Skillnaden är att dagens kris handlar om människor i första hand, och vi är mycket sämre på att skydda dem än vi är på att skydda kapital, system och storföretag.

Men oerhört mycket går att göra politiskt. Om man vill. En hel del är till och med enkelt. Som att räddda liv.

Ingen skulle behöva dö på väg från Turkiet till grekiska Lesbos om Sverige valde att skicka ner ytterligare några räddningsbåtar. Det är en resa på ungefär 10 kilometer och att garantera att alla liv räddas är egentligen ganska enkelt. Om man vill.

Bristen på socialsekreterare, och den usla arbetsmiljön och allt för stora arbetsbelastningen, är ett stort problem, men också ett politiskt problem som vi själva skapat. Som Akademikerförbundet SSR konstaterar:

”Det är inte det ökande antalet ensamkommande barn som skapat krisen i kommunernas socialtjänst. Krisen beror på att kommunerna i åratal underlåtit att ta sitt arbetsgivaransvar.”

Socialdemokraten Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunstyrelsens ordförande i Malmösa för en månad sedan att det var som att ”staten abdikerat” och låtit kommunerna, några få, bära hela bördan utan tillräcklig hjälp. Detta är en återkommande bild man får när man pratar med folk som har insyn i processen.

Dels nämns hur stor kapaciteten hade varit om alla kommuner i Sverige tog lika stort ansvar. Men man får också höra, från flera håll, hur det nästan tycks som att man man från regeringen velat skapa ett läge där systemkollapsen uppfattas som nära förestående, för att man ska få politiskt utrymme att strama åt flyktingpolitiken.

Gemensamt för de personer med god insyn som vi varit i kontakt med är att de pekar mot finansdepartementet, med ministern och statssekreterarna i spetsen, som de allra mest intresserade av att strama åt i asylpolitiken.

Det finns en mycket lång lista från SKL på åtgärder staten kan vidta för att förenkla mottagandet. Men på punkt efter punkt konstateras: ”Ej genomfört, besked saknas”.

Bilden av att det är en fråga om politisk ovilja snarare än verklig kapacitet stärks när Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som ofta citeras för att visa att undergången är nära, känner sig tvingade att gå ut och förklara:

”Att säga att det är en systemkollaps är helt enkelt inte sant.”

De säger vidare att formuleringarna om att ”liv och hälsa är hotat” just gällde bristen på tak över huvudet för ett antal nyanlända, ett politiskt problem som går att lösa:

För avsaknaden av bostäder för de nyanlända är liksom mycket annat en fråga om vilja. Regeringen har ställt upp tältläger, vilket ger intrycket av att man uttömt alla andra möjligheter. Men så är det inte, tälten tycks mest vara en signal.

För de har samtidigt i princip struntat i att ställa upp modulhus, trots att det mycket väl skulle gå att lösa både bygglovsprocess och tillgång till mark. Bland dem som kan bidra finns Svenska kyrkan, som sitter på mycket mark och i flera sammanhang har uttryckt en vilja att hjälpa till mer.

Försvarsmakten har också oerhört mycket större kapacitet än det lilla som utnyttjas. Bland annat finns baracker och andra lokaler som kan göras till boenden, samtidigt som många fler gamla skjutfält kan bereda plats för modulhus (eller om man som regeringen föredrar tält). Utöver detta finns många tomma lokaler hos universitet och högskolor runt om i landet.

Ett annat politiskt problem är den dåliga planeringen inför en flyktingkatastrof.

Inte nog med att alliansen rustat ned skyddsnät och kapacitet när de prioriterat skattesänkningar, Migrationsverket har sedan 2006 i mindre utsträckning arbetat med krisberedskap, bland annat sedan Krisberedskapsmyndigheten (KBM) analyserade behovet av förändringar i krisberedskapsförordningen. Avvecklingen motiverades då med formuleringar som i dag framstår som rätt märkliga:

”Den roll som Migrationsverket fyllde i det gamla funktionssystemet i form av att organisera flyktingmottagning i stor skala är också ganska nedtonad i det säkerhetspolitiska läge som Sverige befinner sig idag.

En av de allvarligaste händelserna i säkerhetspolitisk mening som drabbat vår nära omvärld under senare år är krigen på Balkan under 1990-talet.

De flyktingströmmar som under denna tid drabbade Sverige orsakade inte på något sätt någon större påfrestning på samhället, utan kunde hanteras inom ramen för de ordinarie processer och rutiner som finns för flyktingmottagning.

Denna uppfattning delas av Migrationsverket.”

I stället för krisberedskap har Sverige lagt en massa pengar på att det allt mer repressiva och icke-demokratiska Turkiet ska gripa och internera flyktingar som vill till Europa. Samtidigt är vi på väg att tillsammans med övriga EU upprätta en militär gränsvaktsstyrka som ska sättas in för att hindra människor som flyr genom unionen.

Min uppfattning – grundad främst på de många röster jag lyssnat på inför den här texten – är att vi klarar mycket mer än i dag och att bilden av att systemen inte förmår mer i många delar är falsk.

Vi kommer kanske behöva göra en del större uppoffringar (men inte genom att avveckla välfärd och införa låglönejobb, det är högerpolitik som är destruktiv både i normaltillstånd och kris). Och självklart står vi inför en lång rad mycket stora problem på vägen.

Vi måste dessutom hitta bättre sätt att sätta press på övriga EU än genom att bli lika dåliga som de minst solidariska länderna, det är en inhuman strategi som tycks hopplöst ineffektiv.

Vi måste också rusta Sverige på ett sånt sätt att vi klarar att hantera tillfälliga katastrofer, eller väldigt stora antal flyktingar under kort tid. För så ser framtiden ut. Troligen behöver vi införa en ny typ av civil värnplikt så att systemen snabbt kan dimensioneras upp vid behov och i krislägen.

Det är inga lätta frågor det här. Man bör ha enorm respekt för dem som sliter med mottagandet varje dag, som känner att de inte orkar med en större belastning. Men vägra tro att våra politiker inte klarar att lösa detta om de vill och vågar.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se