Stäng
augusti 2, 2018
Sara Martinsson, skribent
Partiledarnas kulturfavorit nummer ett. Foto: SF / SVT

Partiledarnas Pippi-hajp skadar kulturpolitiken

Alla partiledarna älskar Pippi. Eller så är de rädda för att säga något annat?

I slutet av förra veckan fick Lisa Magnusson på DN:s ledarredaktion nog:

”Om detta valår inte ska bli helt outhärdligt behöver vi genast införa en Pippi Långstrumps lag: En politiker får endast – endast! – nämna Pippi om hen samtidigt nämner två andra kvinnliga förebilder och två andra viktiga litterära verk samt på inga villkors vis använder ordet ‘stark’. Tack på förhand.” skrev hon i en text med rubriken Vi måste genast införa en Pippi Långstrumps lag.

Bakgrunden till de starka orden är de artiklar som under sommaren publicerats av hennes kollegor på kulturredaktionen. Precis som varje valår får partiledarna svara på frågor om vad de gillar för konst, teater, musik, film, och så vidare. Och mer än, i alla fall vad det känns, någonsin tidigare har de i år samtliga hyllat Astrid Lindgren i allmänhet, och Pippi i synnerhet.

Den genomgående vurmen för en barnboksfigur är verkligen klart irriterande. Men den är också en påminnelse om en åtminstone sedan millennieskiftet stolt svensk tradition. Är du politiker får du absolut inte demonstrera en avancerad kultursmak. Inget tycks mer förbjudet i de folkvaldas värld än att framstå som ”svår”.

Som med så många andra försämringar av det svenska samhället går upprinnelsen till den här trenden att spåra till Nya moderaterna. Schlingmanns påbud till kandidaterna om att stoppa undan pärlhalsbanden blev där vid början av 2000-talet startskottet för en kulturrevolution i det lilla.

Att på något sätt framstå som för mer var passé. Och snart hade vi också mycket riktigt en statsminister som stolt förkunnande att han läst fyra Läckberg-böcker på semestern, och helst av allt lyssnade på Da Buzz.

Stefan Löfven har gjort sitt bästa för att gå i föregångarens fotspår. I höstas sa han det, enligt Lilla Drevet, ”i särklass dummaste man kan säga om litteratur” när han i en intervju önskade att Astrid Lindgren skulle ha fått Nobelpriset.

Ola Söderholm frågade sig om kommentaren var ett utslag av svensk populism, och jämförde med den omvittnat beläste Emmanuel Macrons iver att offentligt diskutera litteratur:
– I Frankrike är det kanske en annan kultur, att man gillar att dom (politikerna) är lite elit och har gått på Sorbonne. Man vill att dom ska vara lite ”larger than life”-personer. Men hade Macron varit svensk politiker hade han tonat ner det där. För annars hade vi släpat ut honom på Sergels torg och slagit på honom med pinnar tills han dog.

Enligt DN:s artikelserie ”Partiledarnas kulturval” är de utfrågade klart angelägna att undvika smakrelaterat prygel. Den redan omvittnade Pippi-vurmen matchas med hyllningar av humorserien ”Solsidan”, Avicii, David Batras stand up, Lill-Babs, Abba och Mumintrollen.

Visst finns där också ett fåtal mer udda namn. Särskilt Isabella Lövin, med omvittnat högt kulturellt kapital, vågar vara annorlunda genom att bland annat tala om konstnärspappan Björn Lövins utställning ”C-kampen om verkligheten” på Moderna museet 1988.

Jimmie Åkesson visade också på något slags (på sitt sätt uppseendeväckande) gränsöverskridande, när han förutom att hylla Astrid Lindgren även lyfte fram Ultima Thules sångare Jan Thörnblom.

Men i huvudsak är att inget sticker ut vad som verkligen sticker ut. Musik, film, teater och konst brukar vara ett sätt för oss att visa vilka vi är. Genom att lyfta fram våra favoriter blir vi tydligare för omvärlden. I vår identitet finns summan av våra val. Men för den som vill bli folkvald i Sverige tycks identitetsskapandet fungera på omvänt sätt. Här gäller att säga så lite som möjligt. För att inte stöta sig med eller provocera någon.

Visst kan att som politiker prata om kultur vara läskigt. Ebba Busch Thor fick ju till exempel erfara exakt hur när hon i fjol blev påkommen med att inte veta vem som skrivit Gösta Berlings saga. Att göra en kulturtabbe kan stå en aspirerande ledare dyrt. Många tycks dra slutsatsen att bäst är att undvika ämnet.

Så precis som Nya moderaterna kom på att det bästa sättet att sälja in en högerman som statsminister var att genom slätstrukna val få honom att framstå som ”vem som helst”, tycks dagens pr-strateger uppmana sina företrädare att hålla låg kulturell profil. Och visst kan många säkert relatera till deras kollektiva Pippi-hyllningar. Men risken är stor att likriktningen i alla dessa urvattnade ställningstaganden i längden får konsekvenser för hur vi ser på hur viktig kulturen som sådan är.

När ingen vågar ens nämna något som utmanar, provocerar eller bara rör sig på en mer avancerad nivå kommer vi snart ha ett samtal där ingen kultur utom den mest populära existerar. Vi behöver alltså inte bara en Pippi-lag, som Lisa Magnusson föreslår. Vi behöver ett ”allt-annat-än-Pippi-krav”. För vem av våra politiker ska med trovärdighet kunna argumentera för en seriös kulturpolitik, om ingen törs visa ett verkligt intresse?

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se