Stäng
december 7, 2015
Hanna Lidström, medarbetare
Foto: Michel Euler/AP/TT

Paris tomma gator är det största hotet mot klimatet

2009 är jag 15 år och reser för första gången utomlands utan föräldrar. Jag åker till Köpenhamn, och till klimattoppmötet som var där och då, för att gå i den enorma demonstrationen.

Vi blir kalla om tårna men stolta i bröstet.

När förhandlingarna misslyckas och inget avtal kommer på plats är det svårt att hämta sig från besvikelsen. Men sakta börjar nävar knytas i fickor och vi tar sats mot nästa gång ett avtal skulle kunna bli möjligt. Paris 2015 hägrade.

De senaste sex åren har jag framför allt sett fram emot just demonstrationen, som den här gången skulle bli ännu större, ännu mer ostoppbar och helt omöjlig för politikerna och diplomaterna att värja sig mot. Jag har drömt om att få möta upp människor från klimatrörelsen från hela världen, ta deras händer och låta våra talkörer tränga in i alla stängda förhandlingsrum. Paris 2015 skulle vara början på något stort och fint och vi skulle vara med och skapa det.

Men i mitten på november mejas ungdomar i min egen ålder ner av terrorister när de är på konsert, och hundratals dör eller skadas allvarligt på olika platser i Paris.

Demonstrationsförbud och gränskontroller införs. Man får inte utföra några politiska handlingar i grupper större än två personer på offentlig plats. Viktiga säkerhetsåtgärder, säger några. Terrorn är bara anledningen de väntat på för att få inskränka vår mötesfrihet och fria rörlighet, säger andra.

Det ligger nog något i båda förklaringarna.

I Paris är stämningen låg. Trots att klimatrörelsen är på plats – och trots milt och fint novemberväder – är det vanligen sprudlande gatulivet dämpat. Tungt beväpnad polis och militär överallt. Man kan inte gå in i någon offentlig byggnad eller ner i tunnelbanan utan genomsökning av väska och kroppsvisitering.

Jag besöker en av klimataktivisternas många tillfälliga ”hubbar” i Paris. Några av dem är blandningar av trendig bar och nyskapande arbetsplats där ungdomar i stilrena märkeskläder sitter vid macbooks och planerar twitterkampanjer. Men den här är aningen mer anarkistisk, i en stor men nedgången lokal i de östra förorterna.

Det är fullt ös, tovade kalufser gör storskaliga konstprojekt och massproducerar plakat. Det är inte helt tydligt när plakaten kommer att kunna användas. ”1,5 to survive” ”Act now!” och ”Keep it in the ground” står det.

Man betalar vad man känner att man har råd med för middagen, och jag äter bredvid en fransman i övre 20-årsåldern som har både neddragen mössa och luva. Han vill inte säga sitt riktiga namn eller var han kommer ifrån, utan ber oss att använda hans något klyschiga aktivistsmeknamn Blue.

Blue upplyser oss om vad man ska göra om man blir skadad av polisen under en olaglig demonstration (ringa ett hemligt nummer till ett hemligt sjukvårdsteam), hur franska polisen behandlar demonstranter (inte bra) och varför säkerhetspolisen egentligen vill ha demonstrationsförbud (för att ha ett tillfälle att registerföra de som ändå demonstrerar).

Jag kan inte låta bli att ana en ton av förnöjelse av hur de nya reglerna försvårar, för en proffsaktivist är det en utmaning som sporrar kreativiteten.

Det är fint att se att klimatrörelsen är så bred och innehåller allt från diplomater med Harvard-examen till anarkister med sår och färgfläckar på händerna. Men det är förbaskat synd att gatorna och torgen inte längre är tillhör alla där emellan.

Klimattoppmötets syfte är att få på plats ett ambitiöst klimatavtal.

Om det misslyckas är det tråkigt, men då får vi kavla upp ärmarna och ställa om samhället på andra sätt än via FN. Parallellt har ännu ett syfte växt fram; att ena och ge bränsle till klimatrörelsen. Att låta människor från hela världen mötas, ta varandras händer och låta talkörerna tränga in i alla samhällets vrår. Det går att leva utan FN-avtal. Men inte utan en stark klimatrörelse.

Ni som kan använda er röst: gör det.

Sök på Politism.se