Stäng
augusti 19, 2016
Sara Martinsson, skribent
Caster Semenyas (vänster) glidande på gränsen mellan vad vi uppfattar som kvinnligt och manligt är så besvärligt för idrotten att hon inte blir lämnad i fred. Foto: David J. Phillip/TT

OS i Rio: Caster Semenya vill bara få vara sig själv

Om inget extremt oförutsett händer blir Caster Semenya olympisk mästarinna på 800 meter. Hon är en av Rio-spelens på förhand mest överlägsna i sin gren. För det borde hon hyllas. Inte ifrågasättas.

Dagens Nyheters reporter undrade häromdagen om svenska 800 meters-löparen Lovisa Lindh tycker att hon och guldfavoriten Semenya tävlar på lika villkor:

– Det är frågan som många ställer sig. Nej, jag vet inte riktigt, svarade Lindh diplomatiskt.

Att svenskan över huvud taget öppnade för tveksamhet säger en hel del om hur diskussionen fortfarande går om den sydafrikanska löpargiganten som tog sitt första VM-guld redan 2009. Att vela kring Semenyas förutsättningar är lättare än att ta ställning för hennes rätt att springa precis som alla andra. Detta trots att hon, enligt precis all fakta som finns tillgänglig, aldrig har gjort något fel.

Hormonproduktionen i våra kroppar ser olika ut från person till person. Den regleras av ett genialt system i hjärnan och påverkas av en mängd både inre och yttre faktorer. Hormonnivåerna varierar dessutom under livets gång. Depressioner, ätstörningar, stress, p-piller, hur mycket som helst kan påverka hur balansen i våra kroppar ser ut. Ingen människa är den andra lik. Och vissa har bättre förutsättningar än andra att bli starka och snabba.

Caster Semenya har för att vara (biologiskt) kvinna naturligt höga testosteronnivåer. Det innebär att hon har lättare att bygga muskler, minska i fettmassa och, kanske allra viktigast i hennes fall, återhämta sig ifrån och tillgodogöra sig riktigt hård träning.

Tillståndet kallas hyperandrogenism och har alltså en hel del positiva effekter för en elitidrottare. De sociala följderna för Semenya har dock varit ett rent helvete

Ända sedan hon presenterade sig i den internationella friidrotten som sällsynt snabb 18-åring har hennes fysiska kön blivit ifrågasatt. Hon har genomgått undersökningar som hon själv senare beskrivit som förödmjukande. Hon har accepterat att dopa ner sig till godkända kvinnliga testosteronnivåer för att kunna fortsätta tävla. Hennes kropp har, helt utan att hon själv på något sätt har kunnat påverka situationen, blivit en symbol för det onormala. En medfödd excellens så onaturlig att den måste medicineras bort.

Nu är internationella friidrottsförbundets (IAAF) regel om ett övre tak för testosteronnivåer hos kvinnor borttagen, åtminstone tillfälligt. Semenya slipper ta hormonreglerande medel och kan tävla med sin naturliga kropp. Resultaten blir därefter. Ingen kommer att bli förvånad om hon förutom att springa hem guldet i natt, även slår tjeckiskan Jarmila Kratochvilovas ”omöjliga” världsrekord från 1983 (1.53,28). Så överlägset bra är Caster Semenya när hon får vara sig själv.

I en idrottsvärld vars hela grundtanke är att premiera den starkaste, snabbaste, mest explosiva, uthålliga, atletiska kroppen bör självklart också Semenya få bli betraktad som det fysiska under hon är. När OS-historiens mest framgångsrika idrottare Michael Phelps slog igenom blev han hyllad för sin genetiskt perfekta simfysik. Ingen ifrågasatte om det verkligen var rättvist att han som har storlek 48 ½ i skor fick tävla mot killar med mer ”normala” fötter. Phelps var bara naturligt ”perfekt”.

Precis som att en lång person gynnas i höjdhopp eller basket, eller att en kort och lätt kropp lämpar sig naturligt för gymnastikens mest akrobatiska övningar, är Semenya född att briljera på 800 meter. Hon är annorlunda. Men det annorlundaskapet borde betraktas som något speciellt och häftigt. Inte som något skamfyllt, kontroversiellt, något som det är lugnast om man medicinerar bort.

IAAF letar nu frenetiskt efter bevis på att kvinnor med hyperandrogenism tävlar under orättvisa förutsättningar jämfört med konkurrenter med mer konventionell hormonapparat. Löpare Semenya besegrat och andra inflytelserika röster i friidrottsvärlden turas om att sprida budskapet att hennes deltagande är dåligt för sporten.

Så passa på och njut i natt av en fantastisk idrottskvinnas prestation, för den här historien kommer långt ifrån vara slut i och med OS-guldet. Caster Semenyas glidande på gränsen mellan vad vi uppfattar som kvinnligt och manligt är så besvärligt för idrotten att hon knappast kommer att bli lämnad ifred i framtiden heller.

Trots att hon, hjärtskärande nog, helst av allt bara vill få vara sig själv.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se