Stäng
september 14, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
I somras, i Almedalen, när alla var sams. Foto: Henrik Montgomery/TT

Öppet storbråk – Vad är det som händer i Liberalerna?

Inga tillstånd ska ges till nya religiösa friskolor, och de som finns får inte växa.

Det var Jan Björklunds budskap häromdagen. Ett utspel nästan identiskt med den inställning Liberalerna hade 2005, och därför lite skrattretande eftersom Björklund sedan var utbildningsminister i åtta år utan att röra vid frågan.

Partikamraten Birgitta Ohlsson har dock en annan uppfattning och sågade därför sin partiledares utspel på DN Debatt.

Öppen konflikt mellan partiets två tyngsta politiker alltså.

Och fler hakar på:

Partiets vice ordförande i riksdagsgruppen, Tina Acketoft, säger att ”måttet är rågat” och förklarar att ”de flesta” inte längre har något förtroende för Ohlsson. Anna Starbrink, ledamot i Liberalernas partistyrelse och landstingsråd i Stockholms län, fyller i och betonar att man inte kan vara både fri debattör och del av partiledningen:
– Nu har hon valt att vara en fri debattör. Då tycker jag att det är rimligt att hon lämnar vår partiledning, säger hon till Sveriges Radios Ekot.

Vad tusan är det som händer? undrar många. Birgitta Ohlsson är ju partiets lysande stjärna, fick fler personröster än Jan Björklund i det senaste valet och nominerades till partiledarposten så sent som förra året.

För Starbrinks del är det såklart befriande med ett internbråk, som flyttar fokus från hennes skamliga skandal – ja, det gäller strumporna för 6 000 kronor paret – i Stockholm. Men förutom det?

I stor utsträckning handlar det om en strategisk konflikt, där man har genuint olika syn på hur partiet ska agera framöver. En konflikt mer infekterad för varje opinionsmätning som placerar Liberalerna nära fyraprocentsspärren.

Jan Björklund, och stora delar av partiledningen, ser en väg framåt genom att i större utsträckning anamma det auktoritära – som är så rackarns poppis i Sverige just nu. Där ingår både det hårda tonläget mot religiösa friskolor (egentligen syftar ju Björklund främst på ”invandrare” och muslimer i sin problematisering) och vädjan om att statsminister Stefan Löfven (S) ska börja bjuda in Sverigedemokraterna.

Det var ett framgångsrecept att bekymrat rikta blicken mot invandrarna 2002, när Lars Leijonborg gjorde succé med partiet, och Björklunds falang tänker att det kan fungera också i dag. Birgitta Ohlsson, och mer frihetliga delar av partiet, har en helt annan syn. Hon protesterade för övrigt, tillsammans med bland andra EU-parlamentarikern Cecilia Wikström och partistyrelseledamoten Frida Johansson Metso, högljutt när Leijonborgs språkkrav relanserades av Björklund förra året. Johansson Metso sågade även Björklund i Aktuellt, ett minnesvärt ögonblick där han, som pratat om att ”våga ta debatten”, vägrade debattera partiets politik med sin partikollega.

De låga opinionssiffrorna talar till Björklunds fördel, det är lättare att få mandat för den hårdare retoriken när marken gungar under Liberalerna.

Det politiska läget talar dock emot. Moderaterna har redan skärpt tonläget mot ”invandrare”, eller de som uppfattas som ”annorlunda”, rejält sedan det usla valresultatet 2014. Kristdemokraterna försöker rädda sina opinionssiffror genom att vara ännu tuffare, på en nivå som gör att de uppfattas som helt oseriösa – och utan att de vinner väljare. Dessutom är Sverigedemokraterna alltid bäst i klassen i grenen: ”Hårdhet mot den som kan pekas ut som osvensk och därmed onormal.”

Så frågan är vad Björklund ska vinna på att slåss om samma problemformulering? Opinionsmässigt troligen ingenting. Maktmässigt har han dock mycket goda chanser att stärka sin ledarposition genom att försvaga Ohlssons, genom att manövrera ut en person alla väntar sig ska ta över efter honom. Och kanske räcker det för Jan Björklund?

Sök på Politism.se