Stäng
december 10, 2017
Eric Rosén, chefredaktör
Sverigedemokraterna firade kungligt efter valet 2014. Hur blir det 2018? Foto: Lars Pehrson / SvD / TT

Om valet avgörs på internet finns det redan en vinnare

Vi närmar oss årsskiftet med stormsteg och därmed också valåret 2018.

Partier, näringslivslobbyister, fackförbund och civilsamhällesorganisationer rustar för fullt. De flesta inser att opinionsbildningen online kommer att spela stor roll. Till vänster finns sedan tidigare en hel del medieaktörer som jobbar med opinionsjournalistik online, vi på Politism hör till de större och ser förstås fram emot att bedriva denna under ett valår.

Från höger mobiliserar man nu med ett antal opinionsbildnings- och mediesatsningar, nya eller nyligen omgjorda. Ett exempel är hegemonibygget Kvartal, varken höger eller vänster enligt egen utsago, men finansierad av näringslivet och med ett redaktionellt fokus som vittnar om att de vill påverka värderingarna i Sverige högerut. Ökad aktivitet syns även hos Timbro, genom medieinstitutet och Smedjan. Svenskt Näringslivs opinionssajt Arbetsmarknadsnytt startade 2015 men har haft förtvivlat svårt att hitta läsare på egen hand, något de numera försöker åtgärda genom mer aktiv annonsering i andra medier. Under förra valrörelsen var allianspartiernas digitala opinionsbildning under all kritik men exemplen ovan visar att det finns goda skäl att tro att de står bättre rustade nu.

Med detta sagt är det inte de traditionella högeraktörerna som kommer att prägla valåret mest och som den breda vänstern behöver vara mest uppmärksam på.

Inte heller är det ”fake news” i allmänhet. Förvisso en extremt viktigt fråga att diskutera och ett allvarligt hot. Men den strid som verkligen kommer att stå i centrum är den mellan de vanliga, oavlönade, idealisterna och aktivisterna. De som sitter kväll efter kväll och på sin fritid engagerar sig i politiska debatter online, som sprider och delar och kommenterar för att de känner sig delaktiga i något större, något viktigt.

Jag intervjuade Scott Goodstein för några veckor sedan. Han har jobbat med både Barack Obamas och Bernie Sanders kampanjer digitalt och hade ett kärnbudskap som inte kan upprepas nog många gånger:

”Har du inte en initierad, inspirerad väljarbas som vill komma ut och arbeta för dig, som vill dela ditt budskap i sin facebookfeed, så når du inte majoriteten.”

Jag tror att han har rätt. Och har han det finns det i princip bara ett parti som i dag har riktigt goda förutsättningar. Det är Sverigedemokraterna, som backas upp av en rörelse vars internetaktivitet är oöverträffad i Sverige. Det är en spretig skara som omfattar organiserade nationalister, rasister och nazister såväl som medelålders kvinnor i välfärdsyrken, förbannade sjukpensionärer och unga arga män.

Rätt ofta spöar de skiten ur alla andra genom sin utbredning och intensitet. I Facebookgrupperna, på twitter och i olika forum skriver och delar tiotusentals, ibland hundratusentals, människor varje dag innehåll med samma stenhårda, emellanåt helt motiverade, kritik mot sakernas tillstånd (Sverige fungerar inte som det ska) och – tack vare den hårdföra rasistiska kärnan – samma vansinniga, enkelspåriga, lösning (ungefär: ”sätt Stefan Löfven i fängelse, kasta ut alla invandrare, invandrares barn och barnbarn, bränn moskéer – och förresten är det säkert judarna som styr samhället bakom kulisserna”). Den breda frustrationen över samhällsutvecklingen gifts där samman med den organiserade rasismen.

Man kan säga mycket om Sverigedemokraterna, och det har vi gjort. Man kan säga mycket om nättrollen och tokerierna som skrivs, och det har vi gjort. Men man kan inte ta ifrån dem att det rör sig om en djupt inspirerad och uthållig väljarbas som vill vara Sverigedemokraterna till nytta.

Vi har förstås liknande erfarenheter, skrämmande sådana, att titta på i andra länder. I USA Donald Trumps digitala – delvis rasistiska – succékampanjer, som bar honom till segern, inte enbart för att det fanns ryska botar med i bilden. I Storbritannien såg vi en – delvis rasistiskt motiverad – missnöjespopulism som med bland annat intensiv onlinenärvaro drev fram Brexit.

Där finns förstås också de goda exemplen: Jeremy Corbyns och Bernie Sanders framgångar är till en stor del frukten av digitala gräsrotsrörelsers arbete. Två succéer med det enda problemet att ingen av dem till slut vann.

Så hur kan de rödgröna partierna i Sverige få en inspirerad, initierad väljarbas att entusiastiskt bära dem till valframgångar? Den frågan har partierna i dag inget riktigt bra svar på. Socialdemokratin vet av erfarenhet vad det kostar när väljarna inte känner entusiasm, de behöver bara titta på folkomröstningen om euron 2003.

I dag går det bra för Sverige och S har genomfört en lång rad vallöften, politik som många väljare gillar. Men i egna led, bortom de som är avlönade av Socialdemokraterna, har sådant som omsvängningen i flyktingpolitiken, frågan om assistans och LSS samt den nu allt mer akuta frågan om ökande avslag på sjukpenning gjort att många tappat en hel del av sin vilja att slåss för S på sin fritid, i diskussionerna på jobbet och i sociala medier.

Regeringskompisen Miljöpartiet är i kris opinionsmässigt efter en lång rad stora bakslag i regeringsställning. Tilltron till och entusiasmen för partiet är mindre än någonsin. Vem – utom de MP-anställda – ska kämpa för dem på Facebook?

Vänsterpartiet har också problem, där till exempel internbråken om riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh dödat en del av entusiasmen hos både dem som vill att hon ska uteslutas och de som vill ha henne kvar.

Att valet avgörs på internet är en klyscha, oftast osann, som vi hört i mer än ett decennium. Den är nog inte helt sann nu heller. Men att en del av valet avgörs på internet kan nog alla ställa upp på. Och i den delen ser det just nu väldigt mörkt ut.

En möjlig lösning vore att presentera politik som sätter hjärtan i brand.

Sök på Politism.se