Stäng
augusti 5, 2018
Politism, redaktion
Alexandria Ocasio-Cortez . Foto: Jae C. Hong/AP/TT

Nytt socialistiskt motstånd i USA

Tomas Hemstad ser ett nytt socialistiskt motstånd växa fram ur protesterna mot Trump.

Det är 4 juli, nationaldag och därmed helg, så Financial District ligger öde. Men när vi vänder runt hörnet på Sansome Street ser vi gatufesten närma sig. Utanför ICE:s (U.S. Immigration and Customs Enforcement) kontor står ett gäng tält, och bakom dem finns en barrikad. Framför den har ett socialt centrum växt fram, med barnhörna, mattält och en dj som spelar hiphop och drum’n’bass.

En anarkistfamilj, två vuxna och två barn kommer gående med ansikten täckta av snusnäsdukar och solglasögon. Jag ser några Causa Justa-tröjor, ännu fler med tryck från DSA, Democratic Socialists of America. Någon bär en tröja med en bild av Colin Kaepernick på ryggen, idrottsmannen som tagit politisk kamp in på den amerikanska fotbollsarenan. Här trängs gamla och unga. Svarta, bruna och vita. Socialismen är levande, ute på gatan och gör skillnad.

Detta har hänt: socialisten Alexandria Ocasio-Cortez vann det demokratiska primärvalet i New Yorks fjortonde distrikt. Hon besegrade därmed det demokratiska etablissemangets kandidat Joseph Crowley i kampen om nomineringen till kongressen. Trump-administrationens vidriga fängslande och tortyr av barn genom immigrationsmyndigheten ICE har skapat en våg av protester och direktaktioner runt om i landet. Democratic Socialists of America, organisationen som Ocasio-Cortez tillhör, växer så det knakar. Och även om de 45 000 medlemmar som man räknar i dag är en droppe i havet jämfört med de etablerade partierna utgör man redan nu ett hot mot den politiska ordningen.

Amerikansk media talar om en ”socialist surge”, en effekt som pågått länge men som liberala och konservativa kommentatorer äntligen blivit tvingade att erkänna.

I ett tvåpartisystem fungerar partierna som yin och yang. Omslingrade runt varandra rör sig makten mellan dem, fram och tillbaka i en dans som är trygg och förutsägbar. Ju mer Trump ställer till, desto mer kan Demokraterna lova att ordna upp. På så sätt kan båda sidor framstå som radikala motsatsrörelser, bara genom att lova att återställa det mesta till så som det var förut.

Systemet ger spelutrymme för aktörerna att förespråka status quo, och ändå kalla sig progressiva. Detta motsatsförhållande, med tillhörande kognitiv dissonans, spelar i slutändan dessutom ingen roll, eftersom alternativ sällan existerar.

Den gräsrötternas vänstersväng som händer nu skrämmer livet ur det liberala ledarskapet. En politisk spelplan där en mostståndsrörelse till vänster om liberalismen är verklighet, är i nuläget farligare för Demokraterna än för Republikanerna.

Guantanamo levde vidare under åtta år av Obama-administration. ICE:s makt, med tillhörande deportationer, ökade. Det var Obama som beviljade 38 miljarder i militärt stöd till Israel. Han beställde också drönarmord som skördade sex gånger så många dödsoffer som de hans förgångare Bush gett order om.

”Om Hillary hade vunnit hade vi varit ute och käkat brunch nu”, är ett tvättäkta slagord från den medelklassiga demokratiska rörelse som vill göra sig känd som The Resistance, alltså motståndet (bestämd form). Det stämmer säkert. När hemmalaget spelar är det nämligen ofta tyst på den demokratiska läktaren.

Fram till de senaste åren har liberal och vänster varit utbytbara ord i den amerikanska diskursen. Det är en förvirring som Demokraterna har tjänat på och underblåst. Uppseglandet av en reell vänster fråntar nu Demokraterna detta övertag, och belyser faktumet att liberaler och konservativa båda tillhör två olika högerideologier som i stort sett har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

Genom detta har partistrategerna hos Demokraterna överskattat hur starka deras två främsta oppositionsstrategier är. Rysslands eventuella inblandning i valrörelsen, frågan som dominerar det politiska samtalet i liberala medier är inte något som engagerar gemene man på samma nivå som det engagerar politiska journalister. Där finns tillräckliga problem på hemmaplan för att påstådda hot utifrån ska verka abstrakta och hypotetiska.

Den andra strategin, motståndet mot Trump, förblir odefinierad och impotent. Demokraterna är ursinniga över ICE:s härjande. Men man vägrar samtidigt att skriva under på dess avskaffande. Man är rädd för ett fascistiskt maktövertag. Men röstar samtidigt igenom djupt fascistiska lagar för att stärka polisens makt. Och muren mot Mexiko som var otänkbar i valrörelsen, är nu plötsligt en möjlig spelbricka.

I samma andetag vill det demokratiska etablissemanget vara både motståndet mot Republikanerna och den utsträckta handen från mitten. Det är här DSA och andra vänsterorganisationer vädrar morgonluft. För dem finns inget att vinna på tandlösa kompromisser och tom retorik.

Efter Ocasio-Cortez succéval har nu före detta Sex and the City-stjärnan Cynthia Nixon, som kampanjar för posten som New Yorks guvenör, anammat etiketten demokratisk socialist. Hennes motståndare, sittande guvenören Andrew Cuomo, är i sin tur en mittendemokrat som fått bråttom att svänga vänster. Han har bland annat upphävt en lag som hindrar villkorligt frigivna från att rösta, samt lovat att backa legalisering av cannabis.

DSA, med sina 45 000 medlemmar, utgör ännu kanske inget direkt hot mot Demokraterna. Men de har potential att bli Demokraternas egna tea party, en populistisk rörelse som tvingar Demokraterna att röra sig vänster ut.

Den 9 Juli stormades ockupationen på Sansome Street. Aktivister arresterades och barrikaderna revs. Men på samma sätt som dagens vänstervåg har rötter i det hånade Occupy Wall Street-projektet, kommer motståndet mot ICE att generera nya aktivistgenerationer. En vänster som hotar både konservativa och liberaler är möjlig, även i USA. Förhoppningsvis förr snarare än senare.

Tomas Hemstad.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se