Stäng
december 14, 2017
Eric Rosén, chefredaktör
Hur länge ska man orka slita? Foto: Fredrik Sandberg/TT

Nu höjs pensionsåldern – slitna kroppar i arbetaryrken ska orka ännu mer

I dag presenterades en ny pensionsuppgörelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna.

Den goda nyheten är att alla partier är överens om att göra livet lite lättare för de pensionärer som har det sämst ställt. Bland annat skriver man att grundskyddet ska förbättras, att garantipensionen ska utvidgas med automatiskt behovsprövat tillägg. Dessutom ska taket för bostadstillägget höjas. Dessutom ska PPM-systemet lappas och lagas så att färre bluffmakare och skurkar hanterar våra pensionspengar.

Det här är väldigt viktiga och bra förändringar – men problemet är att det saknas skarpa förslag.

För det man egentligen kommit överens om är att utreda frågan och göra en analys av läget, som ska vara klar i februari nästa år. Det innebär att vi inte vet säkert 1. hur förändringarna kommer att se ut, 2. hur mycket de faktiskt hjälper de mest ekonomiskt utsatta och 3. när detta finns på plats.

Ytterst osäkert alltså.

Den stora grejen i pensionsuppgörelsen är dock att pensionsåldern höjs. Den lägsta åldern för att ta ut allmän pension är i dag 61 år – men i och med överenskommelse höjs den till 64 år, från och med 2023. Fackförbundet Kommunals ordförande Tobias Baudin har tidigare riktat hård kritik mot det förslaget.
– För väldigt många medlemmar, undersköterskor, vårdbiträden, barnskötare, som nu jobbar och funderar på hur man ska orka jobba till 65 år eller 67 år så kan det kännas som ett hån när politikerna börjar prata om att jobba till 69, sa han till TT i oktober i år.

Det har han alldeles rätt i. Och det där är sant för många som jobbar i arbetaryrken. De sliter ut sina kroppar i välfärden eller på byggarbetsplatsen långt tidigare än tjänstemän och direktörer och har svårt att klara arbetet ens hela vägen tills de fyller 60 år.

Dessutom finns en brutal klassdimension i själva livslängden som den blocköverskridande arbetsgruppen inte över huvud taget berör.

Det skiljer till exempel 18 år – arton år! – i förväntad livslängd mellan en lågutbildad från den fattigare förorten Vårby och en högutbildad i rika Danderyd, vilket Göran Greider påminde om tidigare i höstas. Genomsnittligt i hela Sverige är de högutbildades medellivslängd fem år högre än de som bara har förgymnasial utbildning.

Att politikerna då motiverar den höjda pensionåldern med att vi ”blir äldre och äldre” och att ”medellivslängden ökar”, och att man dessutom kommit överens om att pensionsåldern framöver ska justeras upp automatiskt när medellivsslängden ökar, går inte ihop. En sådan motivering visar ingen som helst hänsyn till det svenska klassamhällets konsekvenser. Uppgörelsen är konstruerad på ett sånt sätt att den riskerar fördjupa klyftan mellan arbetare och tjänstemän.

En del av den nya pensionsuppgörelsen är bra – förutsatt att satsningarna på de sämst ställda pensionärerna faktiskt blir rejäla och riktiga. Men överenskommelsen som helhet är tyvärr svår att känna entusiasm över.

För precis en vecka sedan skrev vi såhär på Politism:

”Kan man inte enas om en verklig systemförändring som på allvar förändrar läget för arbetarklassens pensionärer är det kanske bättre att man inte kommer överens alls.”

Och någon verklig systemförändring ser vi tyvärr inte.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se