Stäng
augusti 2, 2015
Eric Rosén, chefredaktör
Sossemys! Foto: Jonas Ekströmer/TT

Nostalgin förlamar socialdemokratin

För en vecka sedan skrev Katrine Marçal en text om vänsterns nostalgi. Att den bara leder oss vilse. Det finns många poänger i den: Marçal konstaterar att radikaler allt för ofta tar tillflykt i idén att samhällsutvecklingen alltid är en konspiration emot det man stått för.

Det är en vass kritik som träffar en ung svensk vänster som på ett nästan rollspelsliknande sätt älskar att teoriprata om utopier och definiera vem som är mest SANN SOCIALIST – ett slags ask.fm-ideologer – samtidigt som de är relativt ointresserade av att diskutera här och nu-förändringar och politiska beslut som fattas i dag. Sånt som påverkar undersköterskor och restaurangbiträden de närmaste åren, snarare än hur de skulle ha det om vi levde i ett parallellt universum.

Men Marçals kritik träffar också en annan grupp – ännu hårdare.

När hon skriver att en politisk rörelse som vill förändra något måste ”intressera sig för något annat än sig själv” sätter hon fingret på den socialdemokratiska gren som i dag är dominerande i Sverige, Storbritannien, Tyskland och flera andra europeiska länder.

En socialdemokratisk rörelse som tycks sakna intresse för annat än just sig själv. Inte så mycket ute bland medlemmarna som i partiledningarna, dock.

Där Marçal konstaterar att politik alltid är specifik för sin tid saknar vår tids socialdemokrati, och en del andra grenar på arbetarrörelseträdet, svar på de mest brinnande frågorna för vår tid.

Det är också därför de sakta tynar bort och ersätts i ett antal länder.

Stefan Löfven pekade tidigt ut en av sina ambitioner när han blev partiledare: Att människor ska återfå tron på politikens kraft. Det var helt rätt ambition, högerns projekt är ju motsatsen: Att lära oss att politiken inte kan något och att vi har bättre odds om vi litar till marknaden.

Men trots denna hans ambition tycks Löfven och socialdemokratin i Sverige närmast paralyserad av ekonomiska dogmer från 1990-talet. De röda politikerna låter som om de idéer de allra minst tror på är de som finns i partiprogrammet. Social demokrati uppfattas som en omöjlig utopi inte ens värd att argumentera för.

I Storbritannien kommer avgrundsvrål från underläppsdarrande nostalgiker inom Labour som längtar efter Tony Blair-eran (”Remember the glory days of 1997!”) när partiledarkandidaten Jeremy Corbyn (uttalad socialist – och definitivt också nostalgiker) visar sig vara oerhört populär bland partimedlemmarna och fackförbunden.

Yvette Cooper, en annan av partiledarkandidaterna, utrycker oro över att Corbyn kan vinna men bemöter inte hans politiska förslag i sak. Det gör ingen av hans motståndare. Så ser det ofta ut inom dagens arbetarrörelse. I stället är hela den politiska linjen centrerad kring det egna partiet. Cooper varnar för att vi kan få ”ett samhälle där barn växt upp under Tory-styre i stället för Labour-styre”, som om det senare vore ett politiskt självändamål. När hon pratar klimatpolitik, som ska vara ett av hennes huvudnummer, utgår hon inte från storslagna egna idéer och förslag utan bedyrar främst att politiken inte ska vara ”anti-growth, anti-capitalist, proto-socialism”.

Partiledarvalet i Storbritannien är väldigt talande för den europeiska socialdemokratin just nu. Allt som kan definiera socialdemokratin som på väg i en tydlig riktning uppfattas som ett skräckscenario. Även teorier som inte ens är särskilt vänster uppfattas som omöjliga att diskutera.

Keynesianism luktar Sovjet i dag, för den socialdemokratiska mitten.

Några av våra mest moderna och förutseende ekonomiska tänkare, Liberalen Paul Krugman och halvsossen Thomas Piketty, betraktas av policymakarna inom socialdemokratin som rena rama Che Guevara.

Finansminister Magdalena Andersson förmår inte säga rakt ut att kraven som i sommar ställts på Grekland är orimliga och kontraproduktiva, trots att det borde vara en självklar analys för en socialdemokrat.
– Det var ju så vi lärde oss på 90-talet i Sverige, säger hon till SvD, helt kontrafaktiskt. Som om åtstramningar hjälpte Sverige snarare än rörlig växelkurs och en uppgång i exportindustrin. Som om den inskränkta strejkrätt och de minskade möjligheterna till kollektivavtal som nu tvingas på Grekland faktiskt hjälpte Sverige på 1990-talet?

Så varför är det såhär? Nostalgisvaret håller också här. Vi ser en partiegocentrerad inåtblickande socialdemokrati som drömmer om 1990-talet, de sista ljuva åren, som vägrar förstå att politik alltid måste vara specifik för sin tid.

Som inte ser att den håller på att förblöda.

Sök på Politism.se