Stäng
mars 21, 2016
Politism, redaktion
Bild från prisutdelningen, där Nioosha Shams inte kunde medverka. Foto: Hanna Ukura

Nioosha Shams – En värld som färgas röd

Politism publicerar, i samarbete med Tensta konsthall, första-, andra- och tredjepristagaren i Tensta konsthalls textpris 2016. Vinnarna utsågs av en juryn bestående av Björn Linnell, Rouzbeh Djalaie, Lena Andersson, Meron Mangasha, Emily Fahlén och Tal Lewinsky. Tredjepristagare är Nioosha Shams. Här är hennes text.

En värld som färgas röd

Min pappa är bra på att laga mat. Min pappa tycker om klassisk musik. Min pappa handlar på Ica ibland. Min pappa åker taxi för det mesta. Min pappa är en kvinnomisshandlare.

Det låter så grovt, visst? Kvinnomisshandlare. Säg det. Ta ordet i din mun. Vänd och vrid på det, låt tungan dansa runt det. Försök para ihop det med ordet ‘pappa’.

Försök föreställa dig det här.

En värld som färgas röd. Som blodet, ur en mammas mungipa. Som hennes rödsprängda ögon som inte matchar hennes lugnande röst. Som rädslan i en sexårings kropp.

En pappa som slår och slår och slår, tills världen färgas röd. I ett rum där väggarna tycks trycka sig närmare för varje slag. Där luften tycks ta slut samma ögonblick som första slaget ekar, där syrebristen trycker över bröstkorgen. En mamma som står och tar emot slag, efter slag, efter slag, efter slag.

Den här gången ska jag döda dig. Den här gången dödar jag dig. Jag minns inte, jag kan inte minnas exakt vad han sa. Kanterna suddas ut. Jag minns, jag minns hans händer runt hennes hals. Ett grepp som hårdnar och en mamma som blir rödare för varje sekund som går. En värld som färgas röd. Rädslan i en åttaårings kropp, instinkten som kickar in och får henne att springa. Vakna, storebror. Gråtande, snörvlande, hostande. Vakna. En pojke mot en man. En pojkes höjda röst och stadiga blick som aldrig väjer. Du rör aldrig min mamma igen, fattar du det.

Jag tittar mig i spegeln och ser hans drag i mitt ansikte. Hans ögon i mina ögon, hans läppar i mina läppar. Det får mig att vilja dra av mig huden, deformera mig själv tills jag är oigenkännlig, bara för att slippa se. Slippa bära på honom.

Jag ser hans ögon i mina ögon, men jag kommer aldrig se hans blick i min blick. Jag hatar honom, jag hatar mig själv, nej, jag hatar honom, eller hatar jag mig själv? Jag vill döda honom, får jag säga så? Jag saknar honom, får jag säga så? Om jag kunde hade jag dödat honom, får jag säga så?

Jag hatar honom, jag hatar mig själv. Nej, jag hatar honom. Jag älskar mig själv, för jag kommer aldrig bli som han.

Det är tredje året i rad som Tensta konsthall delar ut sitt textpris som riktar sig till unga, 15–25 år, bosatta i Stockholms ytterstad. När media och offentligheten domineras av ett fåtal röster vill Tensta konsthall med textpriset främja en plattform för ungt berättande från förorten och lusten att klä sin egen verklighet, sina tankar och föreställningar i ord.

Läs förstapristagaren Mona Monasar här, och andrapristagaren Evin C här.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler