Stäng
september 6, 2016
Sara Martinsson, skribent
San Francisco 49ers Colin Kaepernick protesterar genom att gå ner på knä under sjungandet av nationalsången. Foto: Chris Carlson/TT

Nationalsången och sport: Är det dags att sjunga något nytt?

I dag spelar Sverige VM-kvalmatch mot Holland och nationalsången kommer, som vanligt, att sjungas. Samtidigt har nationalsånger på sportevenemang varit ett av höstens allra hetaste ämnen. I USA har en halvkänd quarterback blivit NFL:s mest omtalade, bara för att han vägrar stå upp. Och i Sverige blev nye förbundskaptenen i fotboll missförstådd.

När Janne Andersson i sitt sommarprat talade om vikten av att hans landslag skulle sjunga tillsammans uppstod debatt. Vissa tolkade Party-Jannes önskan som ett krav: Ingen som inte kände sig bekväm med att hojta med i Du gamla, du fria skulle få spela i blågult. Riktigt så menade förbundskaptenen inte, men diskussionen som följde illustrerade ändå hur giftig frågan om sport och nationalsånger är. Zlatan till exempel fick under hela sin landslagskarriär skit för att han tuggade tuggummi istället för att sjunga.

Nu talar vi alltså om Sverige. Ett land vars förhållande till nationalistiska uttryck och symboler i de flesta fall är mycket nedtonat, i alla fall i internationell jämförelse. Om en missuppfattad kommentar om fotbollsspelares sånglust kan ge upphov till sådan debatt här, tänk vad en idrottare som ifrågasätter nationalsången kan göra någon annan stans! Till exempel i USA.

Där har hela helvetet brutit lös sedan San Francisco 49ers quarterback Colin Kaepernick vägrat stå upp under Star-Spangled Banner. Beslutet motiverade han med att han inte tänker visa stolthet för ett land och en flagga som förtrycker svarta. 28-åringen som tidigare inte varit någon större stjärna i NFL är nu ligans mest omdiskuterade spelare.

Genom protesten anslöt han sig också till den mängd amerikanska idrottare som genom historien använt sin plattform just för att ta ställning mot rasism. Vissa har jämfört honom med Muhammad Ali och ikoniska olympierna Tommie Smith och John Carlos. Andra har kallat honom idiot.

Kaepernicks agerande har spridit ljus över flera viktiga frågor. Framför allt sådana som berör det vita amerikanska privilegiet och det systematiska våld och förtryck den gruppen har utövat och fortfarande utövar mot dem som är annorlunda från dem.

Men snacket om den sittande quarterbacken leder också in i en vidare diskussion om bruket av nationalsången i sportsammanhang över huvud taget. Varför ska den egentligen spelas innan match? Är det verkligen nödvändigt?

I USA går traditionen att idrottspubliken ska resa sig upp till tonerna av Star-Spangled Banner tillbaka till tiden kring första världskriget. Kanske var det spirande patriotiska vågor i samtiden som gjorde idén att börja varje baseballmatch med nationalsången till en sådan succé. Den pampiga inledningen blev hur som helst en publikdragare, och sedvänjan spred sig till flera sporter. I dag börjar de flesta amerikanska idrottsevenemang med att publiken står upp, civila med handen för hjärtat, militära gör honnör.

Kanske importerade vi här i Europa sedan traditionen. Nationalsångerna som sådana uppstod hur som helst på vår sida Atlanten. Faktum är att den allra äldsta är en av dem som kommer att höras på Friends Arena i kväll när Sveriges fotbollsherrar möter Nederländerna. Deras Het Wilhelmus har rötter hela vägen tillbaka på 1500-talet. Att jämföra med Du gamla, du fria som kom till först på 1840-talet (och faktiskt inte har officiell status som nationalsång. Ytterligare ett exempel på mildheten i svenska uttryck för nationalism, för övrigt).

Då, på 1800-talet, var nationalsånger ”it” i Europa. Imperialismen och nationalismen frodades, och som ett led i euforin kring de militära erövringarna ville man så klart också kunna sjunga nationens lov. Det är därför så många nationalsånger har så väldigt blodiga texter. Till och med den svenska berör att leva, men framför allt dö, i sitt land. Nationen som konstruktion var ju en produkt av militarism och krig. Att i dess egen melodi hylla hjältarna som stridit för dess existens var självklart.

Sporten får ju sedan som bekant ofta tjäna som analogi för just krig. Vi talar om avgörande slag, om möten på liv och död. Inte minst i den europeiska fotbollen med dess många klassiska hatmatcher vissa länder emellan är den symboliska laddningen uppdragen till max. Att man skapat traditionen att låta nationalsången ljuda över arenorna medan lagen står på rad passar alltså bra ihop med hela det militäriska formspråket.

Man mot man. Land mot land. Allt är så klart på lek. Men det är en lek med allvarliga undertoner. En lek som börjar kännas omodern.

Så i stället för att ifrågasätta Colin Kaepernick och hans beslut (eller för den delen fotbollsspelaren Megan Rapinoe som nyligen valde att stötta honom eller hålla ögonen på vilka av Janne Anderssons spelare som sjunger bäst i kväll kanske det är dags nu att vidga perspektivet och börja fundera över vilken roll nationalsångerna över huvud taget spelar i den internationella idrotten i dag. Om de nu står för så mycket gammalt våld och förtryck, varför inte bara ta bort dem från sportevenemangen?

Och om det är själva sjungandet som är grejen: Sjung något nytt! UEFA har till exempel redan visat att det är möjligt att skapa moderna musikaliska traditioner genom att lansera Champions League-hymnen.

Sök på Politism.se