Stäng
mars 21, 2015
Politism, redaktion
Nathan Hamelberg.

Nathan Hamelberg: Det rasistiska våldet drabbar oss också i dag

I dag, den 21 mars, är det Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering, utlyst av Unesco till minne av Sharpvillemassakern i Sydafrika 1960.

Under de senaste tre årens diskussion om rasism i Sverige har själva ordet rasdiskriminering knappt nämnts; ordet ras har varit en vattendelare. Det finns flera anledningar till det; att Sverige gick från att vara världsledande i rasbiologi på 1940-tal till att vara världsbäst på internationell solidaritet 20 år senare är en. Men också att ras inte figurerat i samhällsdebatt annat än i nyhetsrapportering från Sydafrika, USA:s medborgarrättsrörelse samt om inhemsk extremhöger.

Plötsligt har begrepp som vithetsnorm, rasifiering och intersektionalitet kommit in i samtalet. Samt en i bland hårklyvande diskussion om strukturell kontra individuell rasism. ”Strukturell rasism” kan kännas som en tautologi; om något är rasism just en struktur av idéer och makt. Men det avgörande kanske snarare är om rasism ska ses som en avart i Sverige, eller något som genomsyrar landet. Samt, hur man kommer åt problem med diskriminering på arbets- och bostadsmarknad, för att ta väldigt konkreta problem.

Sverigedemokraterna i all ära, men ingen kan tro att boendesegregationen i Sverige är något som beror på deras entré i riksdagen. Det finns ett drag av ketchupeffekt i diskussionen om rasism i Sverige; påtalar man förekomst av rasism kan det uppfattas som att man tycker någon borde suttit på de anklagades bänk under Nürnbergrättegångarna. Om rasdiskriminering ska kunna åtgärdas måste det gå att prata om förekomst av den utan att misstänkliggöras.

I bland är det som ett eko av hur Iran deklarerade att man inte hade något problem med homosexualitet för att man inte hade några homosexuella; vi har inget problem med rasdiskriminering för det finns ju inga raser. Med den logiken fanns det alltså raser i Nazityskland eller under Jim Croweran i USA.

Vi behöver hålla flera bollar i luften; att ras försvunnit som ord betyder inte att rastänkande försvunnit. Människor görs hela tiden till ”de andra” i vår kultur, genom utpekande, genom stereotyper, genom betonande av skillnader. Det finns så klart en fara med att införa ras som förklaring, även om vi är tydliga med att det inte handlar om något biologiskt idé utan något socialt konstruerat. Det kan ändå leda fel om det anförs som ”catch all”-förklaring. Vid diskriminering är det sällan en faktor som verkar, tar vi boendesegregation vore det absurt att se rasism som den enda orsaken – även om boendesegregationens konsekvenser är rasistiska. Klass, migration, gentrifiering – det är en rad faktorer inblandade. Men om rasdiskriminering är på förhand avfört som förklaring är det också något som det inte går att göra något åt.

I dag är Sverige drabbat av ett antimuslimiskt, antisemitiskt, antiziganistiskt och afrofobiskt våld – och dito politisk retorik. Att tro att den retoriken är någon sorts ensidig agitation som förs på av ondo, separat från faktiska hierarkier och rotade föreställningar, är naivt. Att bekämpa det våldet är en omöjlig uppgift om man inte bekämpar såväl rasistisk diskriminering och segregation som rasistiska idéer.

Sök på Politism.se