Stäng
oktober 1, 2014
Politism, redaktion
Nathan Hamelberg.

Nathan Hamelberg: Det handlar inte om Pippi

Nathan Hamelberg är antirasistisk aktivist och skribent, medlem i föreningen Mellanförskapet. Här skriver han med anledning av den antirasistiska debatten i allmänhet och de senaste dagarnas ”Pippi-debatt” i synnerhet.

Det nya medialandskapet är präglat av åsiktsjournalistik. I klickonomin dras medierna till polariserande frågor som flugor till skit.

På nätet mobiliserar extremhögern mangrant i varje debatt om vardagsrasism, invandring och rasism i kulturen. Hatsidorna dirigerar sin publik och organiserade aktivister agerar enligt svärmtaktik – så kallade mantrarörelser; att gå in i grupp och ta över kommentarsfält.

Omvänt reser sig den breda vänstern reaktivt i givakt så fort rasism är på tapeten.

Samtal om hur vi hanterar material som får minoritetssvenskar att internalisera stereotypa bilder av sig själva som ”de andra” och etablera rasistiska schabloner om andra hos majoritetssvenskar kapas.

Samtalet går från olika sätt att hantera detta, som att diskutera kolonialismens historia i skolor, att sätta åldersgräns på material, att göra nya utgåvor etcetera till en diskussion om ”vad man inte får säga i det här landet”.

Kritik (synpunkter på kultur) förvandlas till och förväxlas med krav på censur (statlig förhandsgranskning), vilket det aldrig rör sig om när förlag, redaktioner, upphovspersoner eller rättighetsinnehavare väljer att ändra i sitt material.

Kritisk opinion görs felaktigt till synonym med staten. Hänsyn blir inskränkthet, att lyssna på kritiker blir feghet.

Här kliver traditionella högern alltid in och pratar om konstens frihet. Problemet är inte att ha åsikter om konstens frihet; det kan finnas goda argument för att ha långt till att välkomna nya utgåvor. Problemet är den populism som triggar honnörsorden om frihet.

I barnkulturen görs ingrepp hela tiden, den villkoras på ett helt annat sätt än annan kultur.

Vi har till exempel ett hårt regelverk om reklam riktad till barn, om sändningstider för TV-program, åldersgränser för bio, åldersrekommendationer på TV-spel och leksaker. Sexistisk reklam riktad till barn kan anmälas till Konsumentombudsmannen. De okränkbara verk som det inte får ruckas på har i en rad fall redan redigerats (Kalle Ankas julafton, böcker om Pippi).

Men omfattande stormar i sociala medier och kommentarsfält uppstår bara när det finns en antirasistisk bevekelsegrund för ändringar, då extremhögern skapar ett drev som vädjar till svensk nostalgi. När det inte finns något nätdrev finns inga politiska poäng om konstens frihet att plocka för högerdebattörer. Precis som det finns en spricka inom moderaterna om hur SD ska hanteras, finns det en motsvarande klyfta mellan de liberaler som betonar vikten av kamp mot rasism och de som i alla lägen värnar om förment konstnärlig frihet.

På samma sätt som konstens frihet används som argument för att bevara förlegade stereotyper, används argumentet för att fridlysa antiziganism, antimuslimism och afrofobi i vuxenvärlden.

Föreställningen om en politiskt korrekt åsiktsdiktatur bevisas i extremhögerns föreställningsvärld när den konstnärliga friheten inte ger Dan Park frikort att hetsa mot brottsoffer.

Liberalismens viktigaste invändning mot kollektivism är att majoriteter kan förtrycka minoriteter och individer. Det här ställs på huvudet när förmenta liberaler opportunistiskt stryker nationalistiska känslor medhårs och blundar inför hets mot och hån av minoriteter

När rasism i äldre tiders kultur påtalas framställs antirasism som ett hot mot svenska traditioner. Och vissa debattörer väljer att ta till ”konstens frihet”-argumenten av populistiska skäl. Det slutar alltid i att rasistiska bilder nog bör bevaras för att de kan användas i pedagogiskt syfte.

Argumenten för att bevara rasism går igen och används svepande. Vi ombes bevara rasismen för att kunna predika antirasism, om det gäller n-ordet i Pippi 1969, eller pickaninnys från Tomtens julverkstad från 1932 såväl som om kannibalen Lilla Hjärtat från 2012. När de här resonemangen kommer ovanifrån är det som farligast.

Som Teun A. van Dijk påpekar i SOU 2005:41 Bortom vi och dom: ”Det finns flera skäl att fokusera på elitrasism i stället för ”folklig” rasism. För det första hävdar många av eliterna att de ”givetvis” inte har något med rasismen att göra; i stället tenderar ansedda politiker från demokratiska partier, journalister på stora tidningar och framstående forskare att skylla rasismen på andra, oftast på dem som tillhör extremhögern, eller på de ”outbildade” människor som bor i fattiga bostadsområden och möter invandrare dagligen. För det andra är fördomar och diskriminering inlärda och inte medfödda beteenden, och de lärs huvudsakligen in från den offentliga diskursen.”

Från högerhåll erbjuder varje diskussion om rasism i kulturen, såväl som om strukturell diskriminering, ett tillfälle att peka ut merparten av vänstern, feminismen och den antirasistiska rörelsen som ovänner av frihet.

Omvänt glider de senare ofta över i att tala om att alla liberaler krattar manegen för rasister, snarare än tvärtom: de organiserade nationella skapar genom sina nätdrev utrymme för de etablerade högerliberalerna att angripa åt vänstern. Och minoriteter kommer i skottlinjen.

För medierna är debattcirkusen ordnad.

Det finns en kompakt ovilja att prata kulturens kontext, nyans med mera därför att det skulle stoppa de drev som vill prata hotet mot det svenska.

Från massmedialt håll finns alltså ett intresse att motverka konkretisering. Frågan är, när kommer våra medier välja att lyfta diskussioner om konstens frihet som inte följer sedan länge uppgrävda skyttegravslinjer? Varje gång rasism i kulturen problematiseras kommer någon att framhäva att kritikerna i stället bör protestera mot ”verklig rasism”.

Men den brand i romskt läger  som dödade en romsk flerbarnsfar i Högdalen i Stockholm efter att fascister hetsat mot lägret sitter ihop med den rasism som får SvP att försvara Dan Parks hets och den hets mot EU-migranter som SD koncentrerade sin valbudget på.

Det är ingen vild gissning att de skolbarn som kastade sten på svensksomaliska barn i Forserum hade lärt sig att de senare var de andra.

I dag förväxlar vårt samhälle vuxenvärldens akuta behov av att problematisera rasism med ett behov hos barn att utsättas för rasistiska stereotyper.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se