Stäng
januari 17, 2017
Amra Bajric, Pitchare
Amra Bajric.

När ens identitet görs till en säkerhetsfråga blir den till en skyddsväst

”Det finns inget sådant som samhället, bara individuella män och kvinnor, och deras familjer”, sa Margret Thatcher. Och om vi tittar på utvecklingen sedan dess fick hon på många sätt rätt.

När nu individen och familjen står i skottlinjen för rasism skapas ett behov av att identifiera vilka en kan förlita sig på, och människor i osäkerhet grabbar gärna tag i det trygga. Identitetspolitiken skapas därför när samhället inte tar ansvar för människors basala behov och rättigheter. Detta perspektiv måste adderas till den debatt som under parollen ”Vänsterns väg” förts på Aftonbladets kultursida, och den debatt om identitetspolitik som blivit en allt större del av den interna vänsterdiskussionen.

Linn Spross, ledarskribent på ETC skriver att debatten om identitetspolitik handlar om att definiera vad arbetarklass är. Det stämmer inte. Att klistra på något epitetet ”identitetspolitik” handlar om att klassa något som opolitiskt; en identitetspolitisk fråga är helt enkelt för partikulär för att kunna växa till en massrörelse. Mer kortfattat: vänstern vinner inte massorna med det partikulära. Och det stämmer: ingen revolution blir till för att Facebook öppnar upp för en miljon olika val av könstillhörighet.

Ekonomihistorikern Erik Bengtsson konstaterar i sin bok ”Den sänkta löneandelen” (2013) att löntagarnas andel av BNP minskat drastiskt de senaste 30 åren; i stort sett all produktionsökning har tillfallit kapitalet. Erik Bengtsson fogar sitt namn till den växande skara ekonomer som upprepar detta tills de är blåa i ansiktet. Orsakerna Bengtsson pekar på är även de välkända: ökad automatisering av produktionen, nedskärningar i välfärdsstaten och försvagade fackförbund som allt mer tar chefernas och företagens parti än arbetarnas.

En partikulär identitet skapas av utsatta grupper när samhället lämnar den generella välfärden i sticket, när arbetsmarknaden är en huggsexa. Den politik som förts åtminstone sedan 1990-talet har slagit sönder idén om ett gemensamt samhälle.

När så ens ”muslimska identitet” görs till en säkerhetsfråga i hela västvärlden blir den en skyddsväst i stället för ett verktyg för allmän gemenskap. Många sociologiska studier av flyktingar visar att religionens roll stärks i det nya landet.

När samma muslimska identitet känns kvävande, svettig och klibbig mot kroppen varje gång individen görs till representant för gruppen så skapas till slut en defensiv och exklusiv identitet. När skribenter och aktivister blir inbjudna till panelsamtal och diskussioner där mångfalden och invandraren ska visas upp – identiteten med stort I –  så är det svårt att veta om det rör sig om karriärmöjligheter eller socialt självmord.

Med varje utsåld allmännytta är det en ungdom till som hamnar i beroendeställning till sin familj, religion, Facebookgrupp; hen klibbas ihop med den snävt begränsade gemenskapen.

Jimmy Baker och Willy Viitala (M) skrev för en tid sedan en debattartikel där de ger konstgjord andning åt den svåravlivade myten att prat om rasism föder mer rasism. Som om rasism och hedersförtryck endast är missförstånd vi kan tiga bort. Vi har hört det förr – ”ni ställer grupper mot varandra”. Att högerpartierna tillsammans med SD vägrar kollektivavtal och öppnar för lönedumpning har tydligen inget med saken att göra.

Det räcker dock inte med att så den allmänna välfärdens frön och hoppas på att en präktig vänstergröda växer av sig själv – nej, det behövs en politisk socialistisk skördetid. När arbetarrörelsen var som starkast så kunde den knyta materiella förbättringar som människor kände av till en större reformistisk berättelse; socialstaten blev synonymt med att identifiera sig som socialdemokrat.

När samhället känns som en överfull tunnelbanevagn, och den kvava svettstanken klibbar sig fast på en, så resonerar vissa människor att det bästa en kan göra är att gilla läget, intala sig själv att det är här en vill vara. Det är det här en identifierar sig med.

Det vänstern måste göra är att inte enbart skrika om att en är en idiot för att en envisas med åka mitt i rusningstrafiken utan i stället ta tag i hela kollektivtrafikens brister. Vi kan väl börja med att i alla fall öppna fönstret?

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se