Stäng
mars 20, 2018
Eric Rosén, chefredaktör
Benny Fredriksson. Foto: CHRISTINE OLSSON / TT

Mediernas makt är enorm – det kräver ett bättre pressetiskt samtal

När vågen av vittnesmål svepte in under #metoo hörde vi av många Politism-läsare som tyckte att vi var för mesiga. Som tyckte att vi borde publicera fler namn. Utkräva mer personligt ansvar. Använda vår position mer aktivt för att pressa på.

Till en viss del hade kritikerna rätt. Vi var inte så bra under inledningen av #metoo som vi borde ha varit. Vi har sedan Politism grundades argumenterat hårt för feministiska frågor, inte minst i de som rör våldtäkt, våldtäktskultur, slutshaming och svårigheten för brottsoffer att bli trodda. Nu var vi långsammare och visste inte exakt vad vi skulle skriva. Anledningen till det var att Aftonbladet som arbetsplats hamnade i centrum för #metoo-diskussionen. Och även om vi är ett helt eget bolag, som regelbundet kritiserat både Aftonbladets publiceringar och ibland även tidningens personalpolitik, så blev vi saktfärdiga för att vi har en nära relation till Aftonbladet och medarbetarna på tidningen. Det där har vi som redaktion grubblat en del på under de månader som följde. Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Vilka texter borde vi ha skrivit som aldrig blev skrivna?

Min slutsats är att vi i en del texter framför allt var för vaga. Och att vi i ett inledningsskede skrev för lite.

Däremot tycker jag inte att vi borde ha gått hårdare åt enskilda individer eller gjort fler namnpubliceringar. Det är ingen specifik inställning kopplad till #metoo, utan handlar om hur jag alltid sett på publicistens roll.

Jag har alltid, från att jag bara skrev om mediefrågor i en privat blogg via rollen som nyhetschef på (ofta mer publicistiskt vårdslösa) Nyheter24 tills jag så småningom blev chefredaktör på Politism argumenterat likadant: Man ska vara extremt restriktiv med namnpubliceringar. Särskilt när det gäller personer som inte är folkvalda. Särskilt när det inte finns fällande domar.

Detta eftersom mediernas makt är enormt stor. Fortfarande.

Och namnpubliceringar riskerar alltid innebära stor och svår publicitetsskada för den granskade, anklagade, åtalade eller ifrågasatte.

Min uppfattning är att medier i dag är alldeles för oförsiktiga när det kommer till namnpubliceringsbeslut. Färre namnpubliceringar borde göras generellt.

De senaste åren har många argumenterat för att namnen ändå går att hitta på flashback, twitter eller i andra kanaler – och att de stora medierna därför bara har att anpassa sig till den nya ordningen. Det tycker jag är en utomordentligt dum inställning, en ovärdig publicistisk hållning.

Jag är också mycket skeptisk till de många högljudda rop på ett slags blind konsekvensneutralitet som präglat mediedebatten/-kritiken de senaste åren. Kanske särskilt högerpopulister, men även etablerade skribenter, har vantolkat konsekvensneutralitetsbegreppet och fört fram uppfattningen att medier alltid ska visa ett totalt ointresse för vad publiceringen har för konsekvenser. Jag tror inte på en sån hållning. Det är tvärtom alltid viktigt att komma ihåg att också andra typer av hänsyn måste tas, framför allt när det rör granskningar av enskilda individer. Jag känner själv till fall där några av våra största medier har väntat med publiceringar eftersom de vet att personen som omskrivs för tillfället är så illa däran mentalt att man fruktar publiceringens konsekvenser.

Mediernas makt är stor och med den följer ett enormt ansvar. Det finns några exempel från det senaste decenniet där individer valt att avsluta sitt liv och där det finns skäl att tro att granskningen eskalerat en desperation och förtvivlan som redan plågade den granskade. Ett ogreppbart men iskallt mardrömsscenario för journalistiken.

Med detta sagt är det samtidigt omöjligt att förorda ett tillstånd där granskningar av makthavare alls inte görs, eller där de lindas in eller tonas ned och där vittnesmål om maktmissbruk ignoreras eller förminskas. När det vilar på väl underbyggd journalistik, när man har på fötterna faktamässigt, är det en av mediernas viktigaste uppgifter att genomföra och publicera dessa granskningar.

I dagarna har vi fått veta att teaterchefen Benny Fredriksson avslutat sitt liv. När Stadsteaterns tillförordnade VD Sture Carlsson kommenterar detta säger han att den granskning Aftonbladet gjorde, och som en rad andra medier följde upp, ”skapade ett sår som icke gick att läka”.

Det är fruktansvärt svårt att ta in hur hans nära och kära mår i dag och tankarna går i första hand till dem. De har vädjat om att deras privatliv ska respekteras och det hoppas jag verkligen sker.

Aftonbladets publisher Lena K Samuelsson medverkade på tisdagsmorgonen i Aftonbladet Morgon och kommenterade de frågor som väckts av publiceringen. På måndagskvällen berättade också Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg i SVT om hur hon ser på det inträffade. Båda efterlyser ett självkritiskt samtal om pressetik och pratar om behovet av självrannsakan. Jag tror att det är oerhört viktigt att detta samtal nu tar vid, det är därför jag skriver den här texten, och jag tror att självkritik och självrannsakan är helt nödvändigt om de stora medierna fortsatt ska åtnjuta förtroende och respekt från sina läsare.

När jag går tillbaka och läser granskningen av Benny Fredriksson i Aftonbladet och andra medier är det i huvudsak en genomarbetad, välresearchad och viktig granskning jag möter.  Under hösten publicerades en rad betydligt mer vårdslösa artiklar om andra makthavare eller profiler. Rimligen finns alltid något som kunde ha gjorts annorlunda, som borde ha gjorts bättre. Men jag tycker inte att medierna har gjort fel som genomfört granskningen och publicerat en del av alla de vittnesmål som beskriver en illa fungerande arbetsplats där väldigt många medarbetare mår dåligt.

Stockholms stadsteater ägs av Stockholms stad. De får stora summor av offentliga medel. De har en styrelse som utses av kommunfullmäktige. VD:n är högsta chef. När allvarliga missförhållanden då blir kända måste de rapporteras.

Borde man då ha namnpublicerat? Mitt standardsvar är alltid nej. Men det finns också skäl där det är motiverat. Särskilt om en granskning utan namnpublicering ändå ringar in antalet tänkbara personer till en handfull. Då gör en utebliven namnpublicering att publicitetsskadan också blir deras, de som inte alls är inblandade. Därför har jag hela tiden tyckt att namnpubliceringen i detta fall var oundviklig i och med granskningen. Ett motsatt exempel, också under #metoo-hösten, är när Aftonbladet och flera andra medier avstod från att namnpublicera en profil inom TV-sporten. Där var artiklarna ändå så specifika med detaljer att nästan alla sportintresserade snabbt kunde få ner listan till tre namn. I det läget tycker jag att det är mer ansvarslöst att avstå namnpublicering, eftersom de två som det inte alls rör då också lider publicitetsskada. Så resonerade jag också när jag läste granskningen av Benny Fredriksson och Stadsteatern.

Jag vet att till exempel Sveriges Radio gjorde en annan bedömning och i stället rapporterade om ”chef på rikskänd kulturinstitution i Stockholm” och liknande. Det är också ett alternativ. Jag är dock tveksam till om Aftonbladets så omfattade granskning hade kunnat publiceras med den typen av halvanonymitet.

Expressens namnpubliceringar under #metoo fick stenhård kritik omedelbart. Just nu är DN:s granskning av talmannen Urban Ahlin omdiskuterad och ifrågasatt. Sveriges Radio har fått viss kritik för att de namnpublicerat den ”kulturprofil” DN granskat men inte namnpublicerat.

Debatten om hur medierna ska förhålla sig under granskningar och i namnpubliceringsfrågor kommer med all säkerhet att ta stor plats under den närmaste tiden.

Min främsta kritik mot Aftonbladet är att de varit dåliga på att förklara olika namnpubliceringsbeslut. Ibland har jag när jag läser texterna först förstått vilka val man gjort och varför. Men när jag läser tidningens officiella förklaring har jag blivit förvirrad och tyckt att motiveringarna är märkliga och mycket mer inkonsekventa än själva besluten.

Här har alla medier ett enormt arbete att göra. Dels för att mediernas makt är så stor och för att det som skrivs i tidningen kan slå brutalt mot enskilda. Men också för att journalistiken ska ha en framtid där de viktiga granskningarna fortsätter göras, där kraften i avgörande samhällsförändrande rörelser som #metoo, inte får skadas och sargas av vårdslös publicistik.

Sök på Politism.se