Stäng
juli 13, 2016
Maxida Märak, artist
Maxida Märak.

Maxida Märak: ”Vi måste vilja få folk på vår sida”

Jag är aktivist. Politisk urfolksaktivist kanske man kan kalla det.

Jag har stått på barrikaden, jag har skrikit mig hes, stannat bilar, ockuperat hus, jagat ikapp maktmänniskor och stoppat politiker. Jag har spärrat av gator och jag har dragit ut elverk i skogen för att ha protestkonserter. Jag är inte bunden till något politiskt parti, men mitt hjärta klappar alltid åt vänster.

Jag kom ihåg första gången jag träffade Alice Bah Kuhnke.

Det var 2014, och hon hade just utsetts till Sameminister. Jag och min syster Mimi hade spelat i övre Norrbotten och mellanlandade i Kiruna en dag, för att sen resa nedåt landet. Den här dagen råkade vara samma dag som Alice Bah Kunke skulle besöka sametinget. Vi lyckades nästla in oss i huset, för en superkort liten konsert med två akter.

Vi var nästan i chock att de släppte in oss med vår hårda framtoning, men kanske var det folk på sametinget som också hade saknat ett politiskt ställningstagande. Saknat något som inte är i närheten av ”neutralt”.

Jag bad Alice Bah Kuhnke att vara med på en bild, med näven höjd i luften. Näven som representerar urfolks rättigheter. Hon ställde upp. Jag visste att den här bilden kommer spridas, och folk kommer prata om det. Och så blev det.

Vad jag däremot inte hade förväntat mig var detta:
”HUR kan du alliera dig med fienden?!”

År 2015 möter vi Alice Bah Kuhnke igen.

Hon skulle ha ett lunchmöte på Hotell Jokkmokk under Vintermarknaden – men vi hade planerat en kupp. När ministern och hennes vakter kommer fram till hotellet så stoppar vi dem, jag drar upp en kniv. Mimi sitter på marken framför mig för att läsa ett samiskt manifest som vi skrivit ihop, medan jag skär av henne allt hår hon har på huvudet.

Alice vakter stoppar mig, ber mig ta undan kniven. Alice stoppar dem. Hon känner igen oss. Hon ger mig sin tillåtelse, sitt förtroende. Hon står kvar och lyssnar, trots att vakterna och alla andra ber oss att genast flytta oss, och vill att Alice ska skynda in i hotellet.

Men hon står kvar.

Jag sommarpratar 2015. Ett politiskt sommarprat med hård framtoning. Det går nog inte att ta miste på åt vilket håll jag lutar rent politiskt. Senare under sommaren är jag med i ett tv-program där de har valt ut olika sommarpratare som får mötas och samtala under en dag.

Jag träffar Birgitta Ohlsson. Politiker för Liberalerna, tidigare EU-minister och demokratiminister. Jag gillar henne, jag blir berörd. Jag blir berörd av hennes personliga historia och känner igen mig i mycket som vi pratar om privat.

Jag postar en bild på instagram.

Folk rasar.
”HUR kan du alliera dig med fienden?!”
”Vet du inte vem hon är? – jag trodde du var vänster!”
”Här gick du för långt, jag är extremt besviken på dig, trodde bättre om dig.”

Och så vidare. Ett hat sprider sig.

Och sen då: Sameteatern. De hade fått en ny chef. En ickesame. En svensk. En blond svensk kvinna. Högutbildad, proffsig, med en massa kontakter. Samma sak händer här:
”HUR kunde sameteatern skaffa sig en chef som INTE var same? Hugga sitt eget folk i ryggen.
HUR kunde sen sameteatern sen anlita en manlig svensk skådespelare, i stället för att hela ensemblen var samisk?!”

Jag har stoppat politikerna för att jag har varit tvungen att TVINGA dem att lyssna. För annars bryr de sig inte. Men jag har alltid varit övertygad om en sak. För att jag ska göra riktig skillnad, för att VI ska göra riktig skillnad, så är det vi aktivister som måste upp till de högre positionerna. Inga fler mellanhänder.

Folk är snabba med att kalla den som inte tänker likadant för ”fienden”. Vi är duktiga på att anta att de som inte är likadana som oss redan ser på oss med avsmak. Och ja, ibland stämmer det.

Men inte alltid. Jag vet hur förbannad jag blir av att möta någon som redan dömt ut mig på grund av klädstil, skriverier och politiska ställningstaganden. Men hur mycket bättre är jag själv om jag dömer ut någon baserat på deras sociala status eller kläder? Kan inte höginkomsttagare också tänka som jag? Ska de diskvalificeras för att de tjänar pengar? Nej.

Att inte bemöta människor med respekt skapar klyftor som inte alltid hade behövts finnas där. Och jag hoppas att om jag bemöter folk med respekt, så kanske någon lyssnar.

Någonstans så måste vi se att många i grund och botten vill åt samma mål, men att vi har olika sätt att nå dit. En demonstration räcker inte, och det räcker inte att föra kampen BARA i Sápmi, bara FÖR Sápmi, eller i skogen. Den måste föras där – men inte bara där.

I skogen kan till slut ingen höra dig skrika. Den måste flyttas utanför skogen. Den måste utvecklas och nå fler forum. Vi måste ta lagen i egna händer om vi någonsin ska kunna förändra den. Jag med flera för kampen varje dag. I manus, radio, musik, tv och så vidare.

Vi måste ha olika positioner och metoder för att nå ut till så många forum som möjligt. Men vi dräper oss själva om målet inte längre handlar om samarbete och demokrati, utan i själva verket handlar om att vi vill ha krig.

Rasism är det nolltollerans mot, homofobi likaså. Jag har också gränser. Och ibland går det hårt till, för vissa vill inte mig eller de mina något gott, och då blir det hårt mot hårt. De har inget att hämta hos mig om de inte är beredda att ompröva sin åsikt.

Men vi måste vilja förändra. Vi måste vilja få folk på vår sida. Inte tvärtom.

Så därför gör det ont i mig när jag ser motståndsrörelser som slutar att tänka. Låtsasaktivister. Låtsasfeminster.

Alice Bah Kuhnke är inte fiende för att hon har en hög position inom politiken. Birgitta Ohlsson är inte icke-feminist för att hon inte är vänster. Hon tillhör högern, men hon är fan inte sverigedemokrat.

Om de inte spottar åt mig, varför skulle jag spotta åt dem?

Motståndsrörelser som växer sig starka måste vara bättre än de som de kämpar emot.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler