Stäng
oktober 1, 2017
Maxida Märak, artist
Maxida Märak. Foto: Claudio Bresciani/TT

Maxida Märak: ”Vi kan ju alltid åka till Boden”

Låt mig berätta en liten anekdot. Jag var väl runt sju år gammal när jag lekte med Rocky. Rocky var inte en vanlig leksak, utan en hederlig gammal planka som hängde i ett rep under ett träd. Vi kunde stå i timmar och hitta på olika karaktärer som levde runtomkring oss, och till slut hade vi en hel bondgård som bara vi kunde se. Men en morgon när klockan ringde ut oss för rast, så hängde inte Rocky kvar i sitt rep. Hen låg nere i ett dike, sönderslagen i småbitar och det pyste rök från träfibret. Ett mödosamt jobb hade utförts att ha i sär och sen försöka att bränna upp den blöta plankan.

En kille i några klasser över mig, och hans trogna följeslagare stod bredvid och vek sig av skratt när de såg min förtvivlade uppsyn. I dagar hade de hånat oss för våran larviga lek. Jag och Emy kastade oss ner i total förtvivlan för att plocka ihop Rocky, de träbitarna som fanns kvar.

Jag minns hånskrattet, lyckan i Eriks blick när han hade lyckats med sitt enda uppdrag för den rasten. Såklart var det ingen av lärarna på skolan som lade någon som helst energi på det här, det var ju bara en planka?

Men för två små sjuåringar så sådde de ett av så många frön i våra bröst. Någon borde kanske höjt på ögonbryen över att tioåringa barn hade som återkommande avsikt att få andra barn så förtvivlade som möjligt. Det som kanske började med att massakrera en träbit utvecklades snabbt till att bränna harungar levande bakom fritidshuset och lägga smällare innanför andras tröjor, till att gå med i nazistgängen, våldta flickorna i klassen under och sedan bli yrkeskriminell.

Jag förflyttar mig till någon slags nutid i min nästa anekdot.

Jag och hen, (låt oss kalla henne Sanna), sitter på golvet med polisen i telefonluren. Nu är han här utanför. Mannen som slagit Sanna sönder och samman. Nu glider han runt utanför lägenheten som ett spöke, visar sig då och då i ena fönstret för att sen försvinna, och dyka upp i de andra. Och han har nycklarna in hit. Han är anmäld, men har inte blivit intagen på förhör ännu. Och det ska dröja ytterligare sex veckor. Det enda skälet till att de plockar in honom på förhör över huvud taget är för att vi lyckats sätta dit honom för droginnehav i samma veva.

Vi tänkte först lösa det på egen hand, eftersom att tidigare erfarenheter av att förlita oss på att hjälpen faktiskt kommer har slutat med att förövaren fått reda på att du anmält, och att hjälpen aldrig kom. Då blir plötsligt din redan utsatta position, dubbelt så farlig. Men efter alldeles för många hot på sms, och smygande utanför lägenheten, anmälde vi det tillslut. Ett sista rop på hjälp.

“Snälla kom hit – han har nycklar in till huset”
“Är ni sambos?”
“Ja”
“Då får ni inte hindra honom. Han är inte dömd för något ännu. Det finns ett kvinnohem i Boden, åk dit om ni känner er otrygga. Dessutom har vi inga poliser på plats, de är i Gällivare”.

Min tredje anekdot av alldeles för många. Fortfarande nutid.

Med den erfarenheten rikare,  var det inte polisen den här kvinnan ringer till i första hand. Efter flera år tillsammans med en psykiskt och fysiskt våldsam man, har hon nu äntligen tagit det där klivet ut och bestämt sig för att lämna honom.

Hon ringer till socialtjänsten om hjälp angående våld i nära relation. Men det finns bara tre sekreterare, och de är allihopa barndomskamrater till hennes man. De går aldrig vidare med fallet. I stället misstänkliggörs kvinnan för att vara hämndlysten och sprida osanningar omkring sig. Osamarbetsvillig kallar man det. Medan han vid det laget håller god och nära kontakt med alla tre socialsekreterare.

Det är läraren på din skola, polisen i din kommun, socialtjänsten i din stad som du måste vända dig till. När de vänder dig ryggen har du inget skyddsnät som plockar upp dig. Håll dina fiender nära är ett uttryck som finns av en tydlig anledning. Och nu läser jag än en gång att politikerna ger order till polisen att “kvinnors säkerhet” måste bortprioriteras för att kunna lägga mer resurser på alla manliga gängmedlemmar som vill ha ihjäl varandra.

En manlig mördande psykopat får toppklassad psykolghjälp, poliseskort, en dörr med lås och en varm säng att sova i och mat tre gånger om dagen. Till råga på det – en toppadvokat och fyrtioelva jurister, och “rätt att träffa sitt barn” på exakt utsatta tider också kan jag tänka.

Men men, vi andra kan ju åka till Boden istället.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler