Stäng
maj 18, 2017
Maxida Märak, artist
Maxida Märak. Foto: Claudio Bresciani/TT

Maxida Märak: Se folk i ögonen – vilken status den människan än har

En helt vanlig eftermiddag kliver jag ner på Skanstulls t-baneperrong. Jag tränger mig förbi massorna av folk, alla ska med samma tåg. Ögonen är rätt håglösa, och människor ser nästan skamsna ut om de råkar möta varandras blick.

I all den här massan finns det dock en liten bit av marken där ingen står. En liten bit som alla låtsas se förbi, eller så kanske de faktiskt inte ser den. På marken ligger en illa sargad man. Han är skitig, har på sig ett ihopplock av diverse tyger och kläder, och alldeles för stora trasiga skor. Han ligger i någon märklig pose, illa tilltygad.

Bredvid honom ligger en krycka och några plastpåsar fyllda med diverse saker. Hela hans ansikte är täckt av blod, och han försöker mumla någonting. Jag springer fram till honom, böjer mig ned och försöker se om det kanske SER värre ut med blodet än vad det är. För några sekunder sedan trängdes jag i ett hav av folk, nu är det metervis mellan oss. Där på marken, i smutsen och mannens gamla påsar sitter vi. Ensamma.

Här finns ingen som stör eller knuffas. Med ett snett leende och osammanhängande ord mumlar han om hur han trillade och tappade sin krycka. Jag plockar ihop påsarna, tar kryckan, och lyfter upp honom mot min axel. Han vill också med tåget till Farsta Strand, han missade det förra.

Han är svag, gammal och trött. Jag sjasar undan folk och gör plats åt oss när vi ska tränga oss in i vagnen. Och det är enkelt. Jag är van vid att folk står på tårna vid öppningen till tåget – men nu trängs ingen. De ryggar tillbaka, kollar på mig, på honom, förbryllade.

Ögonen mer stirriga än vanligt. Någon håller för näsan. Han luktar inte alls illa. Han är bara lite trasig.

Det finns en plats ledig inne i tunnelbanevagnen, och där hjälper jag honom ned. Plötsligt blir tre platser till tomma. Människorna stirrar ut i intet och reser sig hastigt upp. Nu trängs de igen, hellre stå i någons svettiga armhåla utan något att hålla sig i, än att sitta bredvid en lodis.

Någon kille tittar på mig och ler lite. Jag vill slå ihjäl honom. Hur har du mage att försöka få ögonkontakt med mig i någon slags tyst flört. Tvi dig, din jävel.

Mannen med kryckan säger ingenting. Han ler och kollar ut över Årstaviken. Torkar av lite blod och kollar på mig – så skrattar han och gör tummen upp. Jag börjar också skratta och gör två tummar upp.

Människorna i vagnen ser ännu mer skrämda ut. Nu vet de inte var de ska titta. Sen ska jag gå av. Jag vinkar till kryckmannen och blir svart i ögonen mot resten av folksamlingen. Jag dundrar ut och upp för backen.

Då blir jag ledsen.

Han var så van att ha en meter radie mellan sig och resten av människorna på stan. Jag vet inget om hans historia, men jag vet att i min familj tar vi hand om våra äldre. Vi värdesätter dem, vi skyddar dem och hyllar dem.

I min familj lär vi oss att du ser folk i ögonen, vilken status den människan än har. I min värld så bör du dela ditt överflöd med de som inte har något.

Men att ge några slantar till någon som ber om det är tydligen en handling som folk avskyr numera. Som att jag hjälper ett undergroundsystem av kriminella att gå runt, och hindrar gatorna från att bli fria. Det handlar inte om det – det handlar om solidaritet. Jag anser att det är en mänsklig skyldighet.

Jag ger hellre några slantar till någon som inte har någonting, med risk för att de går till “sprit eller knark eller någon annan tjomme”, än att den som verkligen behövde den slanten, aldrig fick den.

I Malmö gjorde de om bänkarna på tågstationen, lutande och i kallt stål – för att ingen skulle kunna sova på dem. Vad säger det om vår solidaritet?

Men ja, det ÄR ju så jobbigt med tiggare i tunnelbanan, dom tar upp en hel halv minut av ditt liv som du GÄRNA hade velat spendera med att titta på en reklamskylt ovanför fönstret UTAN någon som kommer och påminner dig om att världen är orättvis.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler