Stäng
november 29, 2016
Maxida Märak, artist
Maxida Märak.

Maxida Märak: ”Mina muskler är också kroppsaktivism”

All about that bass. Låten slog igenom som en härlig frisk fläkt, med vackra kurviga kvinnor som dansade i takt till musiken i tillhörande musikvideo.

“Boys they like a little more booty to hold at night.”

Och allt är egentligen frid och fröjd vid det här laget. Men jag minns att jag reagerade rätt stark när det dansade in några smala tjejer in i bild. De blev utputtade av de kurviga tjejerna. De hade inget där att göra.

Vafan, jag trodde den här låten var för kvinnor? Hylla oss – i alla former är vi döheta och sexiga!

Men tydligen inte. Inte de smala. Så okej, det är inte världens största grej, och ja – det är “bara en låt” och “bara en video” och konsten är fri. Men det känns ändå olustigt.

Det är förändring i luften och definitivt i sociala medier. Alla de här kvinnorna som lägger ut självsäkra selfies på sig själva, i kurvor och bröst och allt som är vackert. Underkläderna är små – och jag älskar det!

Vindarna vänder, kurvigt och större klassas som hett – inte som något som är osmakligt. Och visst ska det vara just så. Vi ska fan äta vad vi vill, när vi vill, och låta våra kroppar få förändras UTAN att behöva få höra någon idiotisk kommentar om den. Vi ska få lägga ut bilder på oss själva, för att vi vill det. För att VI tycker att vi är heta. Eller om vi vill att någon annan ska tycka det – så fine with me. Varför inte?

Jag är också kroppsaktivst. Jag älskar det ordet – det står för frihet! Men alla tycker inte att jag kan vara det. Ett av mina absolut största intressen i livet är att träna. Jag tränar ofta och jag tränar hårt. Träning är någonting som jag aldrig rubbar på i mitt dagliga schema. Om jag har ett flyg som går klockan 10 och sen späckat schema hela dagen, så är jag på gymmet klockan 06:00 för att hinna. Eller så går jag dit klockan 23 om jag kommit hem klockan 22.

Varför? Endorfiner, fokus, avkoppling, egentid, kicken. Prestation, utmaning, styrka och muskler.

Om vi pratar psykiskt – jag mår direkt dåligt om jag inte får träna. Jag blir nedstämd, sover sämre, har svårare att komma igång och är allmänt sur och grinig. Så jag säger som man brukar säga “jag tränar för att må bra”. Ja visst är det så, och ja – jag är fasen aldrig sjuk.

Men det ingår yta i det också.

Jag tränar för att få muskler. Starka armar, fast rumpa och hård mage – för jag har alltid tyckt att det är så jävla snyggt, och jag alltid gillat att vara stark. När jag var liten så såg jag på min gudmor, som höll på med fitness, och tänkte som Dolly Parton berättat att hon gjorde när hon såg en vacker prostituerad: “Henne ska jag se ut som.” Så redan som liten blev jag fascinerad av muskler, fascinerad av att bli starkare än normalt och att man kunde se styrkan på utsidan.

För mig går det psykiska och fysiska hand i hand, och genom åren har jag verkligen fått det bevisat.

Jag är så van att leva ett extremt aktivt liv att jag personligen känner tydligt av skillnaden när jag slutar vara aktiv. Jag gillar kosttillskott, och det inte heller helt populärt. I alla fall inte för oss tjejer.

Jag förespråkar glatt starka PWO (pre workout) som får dig att orka lite längre under hårda svettiga pass, BCAA (aminosyror) som jag intar I parti och minut, och proteinpulver som dricks till nästan varje måltid och direkt efter passet. I träningskretsar är det här inte särskilt märkvärdigt, men vi är en relativt liten klick i den stora världen. Galen, besatt och manisk – eller sjuk – är inte ovanliga kommentarer om kvinnor som tränar stenhårt. Det är knappast så att män får samma reaktion när de pressar sig stenhårt.

Jag har slutat hitta på ursäkter. Jag blev så jävla less på alla som himlade med ögonen om att jag körde periodisk fasta, eller inte ville dricka den kvällen för att jag skulle träna morgonen därpå.

Jag blir så jävla less på att folk anser sig ha rätt att kommentera det JAG äter eller att jag tränar så som jag gör, när jag aldrig kommenterar någon annans livsstil.

Jag skulle aldrig stå med pekpinne när någon tar hissen i stället för att gå i trappan. Varför är det mer okej att ta golfklubborna på ryggen så fort det blir en lucka, eller kolla serier i flera timmar varje kväll? För mig är det helt okej eftersom folk får göra vad de vill så länge de mår bra.

Men det är ett himla tjatande om min träning.

Man kan självklart prata om en snedvriden kroppssyn i samhället, som många tyvärr blir påverkade av, det kan man inte förneka. Men att TRYCKA NER varandra löser absolut inga problem.

Vi är inte likadana allihopa, och våra EGNA ideal är inte alltid samma. Vissa är större, vissa är mindre, och vissa är mer muskulösa. Även kvinnor! Folk färgar håret, har lösnaglar, lösögonfransar, restylane, bröstoperationer, läppar, you name it. Vissa hatar att träna, och andra älskar det.

Så lägg ner med ifrågasättanden av varandras val när det kommer till utseendet. Är det något vi alla borde få ha makt över själva så är det väl ändå hur vi själva vill se ut? Vare sig man trivs med kurvor, muskler eller något annat.

Jag tar också selfies i underkläder. Jag är också kroppsaktivist och jag älskar min kropp som mest när den är stark och muskulös. Det är då JAG känner mig som finast! Och det är väl det enda som är viktigt? Den ena kroppen utesluter inte den andra.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se