Stäng
juni 12, 2016
Maxida Märak, artist
Maxida Märak. Foto: Claudio Bresciani/TT

Maxida Märak: ”Människokännare” vet inte ett skit

Jag var på en middag för inte så länge sedan, tillsammans med ett gäng nyfunna vänner. Det är intressant att träffa nya människor, som jag lärt känna genom andra, eftersom jag själv kanske inte hade dragit mig till den kretsen annars.

Det ger nya perspektiv. Man hamnar i diskussioner man sällan hamnar i nuförtiden – eftersom att de man vanligen umgås med ofta tänker mer likt en själv.

En vän till sällskapet på middagen har blivit våldtagen. Flera gånger. Det började som någon slags förbjuden romans, men utvecklades till tvång från hans sida. Kvinnan blev utsatt länge.

Den här kvinnan har ett brokigt förflutet, hon har blivit sexuellt utnyttjad av närstående i princip hela sin uppväxt. Han, mannen i fråga, har ett slags chefposition, är känd för att syssla med en hel del skum business, mycket svarta pengar och mindre trevliga kontakter. Till slut har hon, efter en lång tids rent helvete, berättat för sina vänner om vad som pågår. Gått till dem i förtroende och inte vetat vad hon ska ta sig till. Sträckt ut en hand.

Jag känner henne inte, men jag fick höra av min vän vad hon berättat. Jag blev galen. Fullkomligt galen. Tänkte att jag ville ta till våld mot hundjäveln som gjorde det.

Jag sitter på flyget på väg till en TV-inspelning. Jag läser en skvallertidning och kommer fram till en sida där det visas en stor bild på Amber Heard, illa sargad i ansiktet. Jag har helt missat historien om att Johnny Depp anklagas för misshandel. Jag har helt missat historien om att “fansen gråter av ilska över de falska anklagelserna mot Depp”. Vad är det för jävla människor som ställer sig och gråter över de “falska anklagelserna mot Depp”. Ställ er för fan och gråt över att han nog inte var en sån bra äkta make i stället. Gråt för kvinnan som blir offer för en häxjakt.

Tillbaka till middagen. Där sitter vi och äter, samtalsämnet byter om från huruvida man vill dricka rött eller vitt vin till maten, till kvinnan – deras vän – som blev våldtagen. De flesta som sitter där verkar rörande överens om att man inte kan lita på henne. Att hon har ett förflutet, är så skör och lite konstig, att man inte kan vara helt säker.

Den ena kvinnan vid matbordet säger sig vara en så himla bra människokännare, “jo men jag ÄR verkligen det”, och hon känner att något inte riktigt stämmer överens med den våldtagnas historia.

Så vad är det nu som inte stämmer?
Jo.
Han är ju så himla gullig.
Charmig, flörtig, snygg, businessman.

Att han är någon slags kriminell pitbull, det är som bortblåst, bortglömt, eller kanske till och med en del av hans charm?

“Människokännaren” runt bordet ska vi ju alla lita på, hon känner direkt hurvida någon talar sanning eller ej. Och den här kvinnan som “påstår” sig ha blivit våldtagen, har något märkligt över sig, samt att hon varit “SÅ konstig” den senaste tiden. Ja, hon har nog det. År av psykisk och fysisk terror färgar en människa. Nej, hon är nog inte som de andra runt bordet. Nej, hon utstrålar nog inte bara positiv energi. Hon bär nog på andras svarta jävla energi, som sakta men säkert strypt hennes egen.

En människa utan barndom är inte som alla andra. Men det är aldrig hens fel.

Amber Heard. Hälften så gammal som Johnny Depp. Hon är relativt “nykänd” i jämförelse med honom. Han har 40 år på nacken som älskad skådis och med ett ansikte som en gud. Känd för sina skruvade karaktärer. Johnny Depp spelar sällan obehaglig våldtäktsman, kvinnomisshandlare eller gammal pedofil. Han spelar galen men snäll, pirat och färgglad godisfarbror, konstig, men missförstådd och med ett trasigt hjärta. Men han spelar teater.

Fansen känner inte människan, så de VET inte ett jävla skit. Jag vet inte ett jävla skit heller, jag var inte där. Men en sak vet jag. Jag vet hur det är att bli anklagad för att ljuga om en våldtäkt.

När du outar en misshandel eller en våldtäkt, så utsätter du dig direkt för socialt självmord. Folk kommer att välja sida, och många kommer att välja bort dig. Inte främst för att de tror på motparten, utan främst för att de inte vågar hålla dig om ryggen, av rädsla. Ingen vill bli indragen i skiten, ingen vill bli portad från festen, utslängd från jobbet, jaktlaget, fotbollslaget, you fuckin name it.

Många verkar faktiskt tycka det är helt okej att hångla vidare med den där snubben som “hon du vet, anklagade för att ha våldtagit henne, fyfan vilken hora, han hade ALDRIG gjort det, jag bara VET det, jag är verkligen en människokännare”.

Ja, alla dessa människokännare. Dom visste ju så väl hur jag var också.

För några år sedan skedde en gruppvåldtäkt i Jokkmokk som delade människor i två läger. Det var en grov våldtäkt, männen dömdes till flera år i fängelse, det fanns inga tvivel. Men bakslaget blev hårt. Under processen började folk skapa hatsidor om kvinnorna och spred i sociala medier, och de med starkast familj skrek högst. Nya offer skapades. Våldtäktsmännen.

Men kvinnorna lever fortfarande med elaka tungor och starka tvivel. De är fortfarande inte välkomna på många ställen i Sápmi. De här kvinnorna utgör en liten liten procent av en väldigt stor grupp människor. Men det finns en sak som urskiljer dem från mängden. De anmälde.

Dom tog mod till sig att offentliggöra personen som åstadkommit så mycket skada, VÄL MEDVETNA om att i samma stund som de gör det så utsätter de sig själva för socialt självmord.

Så om vi backar bandet, går tillbaka till Amber Heard, byter ut glesbygd mot Hollywood, hur ser det ut då? Jävla stolpskott som en spekulerar över det faktum att Amber “försöker klämma honom på pengar”.

Senaste jag kollade hade hon en egen rätt fet karriär och var några snäpp hetare än Depp. Nja, jag tvivlar. Och nä, jag tror inte att hon har gjort valet att falskt anklaga en av världens mest åtråvärda män för misshandel. Jag tror att Amber gått med ångest länge, livrädd över det faktum att rättvisan kanske aldrig segrar, grundat på det faktum att han är en älskad fiktiv karaktär. Att han, precis som när man var liten och gick i skolan, tillhör den sorten som ingen någonsin hatade på riktigt.

Som killarna i skolan som slog ”bögen” blodig, men som var så populära och snygga att inte ens lärarna ville göra sig ovän med dem. De åkte aldrig dit som små, de åkte inte dit som vuxna. Nä, jag kan inte VETA helt säkert vem som talar sanning. Men jag bestämmer mig för att tro på de som utsatts, hela vägen. För jag vet hur det är när man tar steget att berätta.

“HENNE kan man inte lita på för att hon är en sån som alltid vill ha uppmärksammhet, alltid synas och höras.”
“Henne kan man inte lita på, hon är så tyst, man känner att något är fel, hon döljer något.”
“Jag VET att hon gillade honom förut, men han ville inte ha henne, det var så det började.”

Fuck that era jävla människokännare.

Det finns ingen mall för hur hen ska se ut eller ha för personlighetsdrag som utsatt offer. Det finns ingen mall för hur hen ska vara som förövare.

Men det finns modiga, trasiga och rädda människor som vi måste VÄLJA att lita på.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se