Stäng
februari 9, 2017
Maxida Märak, artist
Maxida Märak. Foto: Claudio Bresciani/TT

Maxida Märak: ”Ett beroende jag verkligen omfamnar”

Mitt liv är kaosigt och extremt strukturerat på samma gång. Ingen vecka är den andra lik. Jag kan varenda flygplats och tågstation. Jag är dagblind, enda skillnaden är trafiken. Det är ett högt tempo, hela tiden.

Jag har ett team som gör allt strukturerat, och ibland är det som att jag är en liten gubbe inuti min kropp som tittar ut genom ögonen, samtidigt som jag får order om vilka spakar jag ska dra i. För det är klart att jag inte alla dagar är jag på topp. Vissa dagar vill jag bara lägga mig raklång på trottoaren och grina, varav andra dagar känner jag mig som kingen. Men det är mitt liv. Det finns inte ens en hatkärlek. Jag älskar det.

Men det kanske är just därför som jag har vissa saker som INTE får rubbas, som måste finnas där för att jag ska hantera alla snabba svängar, min sömnbrist och ständiga deadlines för hela skilda projekt. Ett plockepinn – dra INTE i den och den pinnen för det är DÅ jävlar!

Jag går alltid upp sjukt tidigt på morgnarna, och jag öppnar jag bara ögonen och reser mig rätt upp. Det första jag gör att att gå ut i köket och ladda kaffemaskinen. Jag dricker kaffe under hela dygnet, det spelar ingen roll om det är kväll, men jag vet att det är som allra godast där på morgonen.

Jag åker alltid extra tidigt hemifrån och jag ska till flyget eller tåget av en anledning. Jag planerar alltid in att jag ska kunna köpa kaffe på vägen. Den lilla detaljen gör mig varm i kroppen.

Så när jag träffar folk som undviker kaffe MEDVETET för att de inte vill bli beroende så blir jag nästan bestört! Va? Ni undviker det bästa som finns för att ni kanske ska gilla det FÖR mycket?

Det känns som att det är det absolut mest ofarliga att vilja ha mer av, om vi jämför det med andra saker här i livet. Inget koffein efter kl 15? Jag förstår såklart om man är känslig emot själva koffeinet, men jag har inte heller hört någon som dog av att dricka kaffe på kvällen. Jag lever i alla fall, och bli i princip aldrig sjuk.

Det svarta guldet har fått någon slags onyttig stämpel som jag starkt motsätter mig. När mina äldre skidade efter renarna eller rovdjur, så var kaffet ren överlevnad för dem. Kaffepåsen har till och med sitt eget mönster hos oss. Mina äldre dricker det på fat, med en sockerbit mellan tänderna och kanske lite kaffeost eller torrkött i. Det samlar människor, visar att du är välkommen, det är inbjudande och varmt. Och jag tänker på min älskade gammelfarmor.

Hennes sista år i livet på ålderdomshemmet, där livet nog inte var särskilt spännande. I jämförelse med hur det var när hon var yngre och starkare, så var höjdpunkten då de serverades kaffe. Hon var fjällets dotter, som alltid levt med naturen.

Hon älskade sitt kaffe uppe i Lillselet, och det kunde hon ta med sig till ålderdomshemmet.
Den lilla detaljen som påminde om hemma och som gjorde allt lättare, satte guldkant på vardagen. Den fick ingen ta ifrån henne.

Ibland kan jag älska beroenden, små saker som ger vardagen ett lite finare glittrande skimmer, och om en lite kopp kaffe gör mig gladare då är det fantastiskt.

Kalla det beroende om du vill, jag omfamnar det.

Sök på Politism.se