Stäng
maj 11, 2016
Maxida Märak, artist
Maxida Märak.

Maxida Märak: ”Den där prinsessklänningen”

När jag var liten sydde min mamma upp alla möjliga sorters outfits. Det var inte ovanligt att jag till vardags gled runt med lapp för ögat, guldringar i öronen, krok på ena handen och bandanda.

Mamma byggde egna träsvärd som hon målade och fäste alla möjliga stenar på, ju mer bling detso bättre. När jag inte var fullblodssjörövare så gled jag runt i prinsessklänningar. Stora tyllkjolar och rosa glitter. Ju mer glitter, ju mer bling, desto bättre.

Jag har en dotter som snart är fyra år. Det är intressant att se hur tidigt barn faktiskt hittar ett intresse i kläder, och ser det som ett uttryckssätt. När hon och jag är ute och köper nytt, så får hon vara med och välja, vi diskuterar och resonerar. Nej, kläder är inte de viktigaste, men jag ser att det är viktigt för henne. Precis som det är för mig.

NikeSunna får inte alltid välja vad hon ska ha på sig, men vissa dagar är det Stormtrooper-dräkt, andra dagar är prinsessklänning det enda som gäller.

”De där ska hon väl inte leka i”, säger folk. Jo, gärna för mig. Det är KLÄDER, de kommer bli smutsiga och kanske gå sönder ibland, men det är lugnt.

Men den där prinsessklänningen.

I dag har vi gått från dåtidens ”flickor ska ha rosa och pojkar ska ha blått” via ”flickor ska ha blått, pojkar ska ha rosa” till att ingen ska ha nåt. Vi lever i en tid som utvecklas åt rätt håll på många sätt. Vi är hon, han eller hen, kulturer som blandas, nya språk och seder, och så vidare.

Men lever vi inte också i en tid där vi backar flera steg bakåt?

När min dotter sätter på sig sin Stormtrooper-dräkt, topp till tå-warrior och med en mask över ansiktet, så är hon en ”cool tjej”. Hon får status, jag får status, och jag blir en lite coolare morsa som har uppfostrat mitt barn rätt. Stormtrooper-dräkten är dräkten för feminism och jämnställdhet, och bevisar att ”tjejer kan, också”. Alla skrattar och ler och lägger huvudet på sned. Absolut, jag gör det också, hon ser fett tung ut när hon kommer glidande i den där dräkten och sin bikerjacka på sin sparkcykel.

Men den där prinsessklänningen.

NikeSunna kan stå vid garderoben och välja, noga, varsamt. Väljer en blå, för det har Elsa i frost, med världens största glittriga tyllkjol. Hon väljer krona, en med massa stenar och glitter, och ett matchande trollspö. Hon blir som tagen ur en Disneyfilm.

Och lika snabbt försvinner den ”coola tjejen”.

Att jag låter min sockersöta dotter få uttrycka sig och ta på sig det absolut mest glittriga som finns, det sticker i folks ögon.

Hur många gånger har inte folk frågat om jag verkligen ska ha på mig sneakers just den där kvällen? Bara för att dom inte fattar att mina sneakers är noga utvalda, specialbeställda exemplar, och de enda skor jag ville ha på mig just den kvällen. Jumpaskor i vissas ögon kan vara guld i mina.

Så okej – hon vill ha prinsessklänningen.

Nu är det få ”moderna människor” som kollar på henne med samma respekt, ingen som tycker att den klänningen bevisar att ”tjejer kan, också”. Hon blir fjantig, och jag blir en ojämställd mamma.

Men lika mycket som min lillebror fick måla sina naglar när han var fyraår, lika mycket ska min dotter få måla sina.

Lika mycket som omvärlden kan hylla en pojke när han tar på sig klänning, lika mycket ska min dotter hyllas. Hon får klättra i träd, sparka fotboll, dansa balett, älska glitter, slåss med svärd, vilja ha läppstift och vara lika jävla cool alla gånger.

Klänningen representerar inte något mesigt. Den representerar att hon ska få ha på sig vad fan som helst och få samma respekt. Det är därför jag låter henne leka i klätterställningen med sin prinsessklänning och gå till dagis med krona på huvudet.

Om regeln ska gälla att ”alla ska få se ut som dom vill” då måste den gälla – ALLA.

Jag hatar ordet pojkflicka. Det sägs med en klang som att det vore något bättre, något tufft och självsäkert. Men hur skevt är det inte om vi fostrar våra barn att få vara som de vill, samtidigt som vi prackar på våra unga att ju mer lik en ”pojke” man är, desto mer skinn på näsan har man?

Nej, här finns inga pojkflickor. För det första kastar man inte längre runt orden pojke och flicka på samma sätt, för det andra så är att vara vild, självsäker, rolig, ledartyp, inga ”manliga” egenskaper. Det är egenskaper. Hon, han eller hen.

Vad ger man då för bild till de unga som verkligen INTE är det då? Som är lugnare, mildare och kanske inte lika utåtriktade? Är man flickig då? Är det feminint? Och är det ens klassat som något positivt i dag? Är det mer okej för en pojke i dag att vara så, än det är för en tjej?

NikeSunna ska lära sig sina rättigheter och skyldigheter, växa upp och få skinn på näsan, lära sig säga ifrån, sätta gränser, hugga mot de som hugger.

Vill hon göra det i rosa, fine with me.

Min dotter är en liten warrior, en framtidens feminist i prinsessklänning.

Jag är rappare, producent och politisk aktivist med bling som en king.

Jag är feminist som fortfarande älskar glitter.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler