Stäng
augusti 25, 2016
Maxida Märak, artist
Maxida Märak.

Maxida Märak: Att bli mamma är mer än att ”förlora sin sexiga kropp”

Jag brukar skämta om att det finns tre typer.

  1. Hen som alltid varit en mamma/pappa, och som när hen väl får barn hittar sin plats i livet: Att vara förälder! Och ingen blev förvånad.
  1. Hen som inte har, eller inte vill ha barn. Gillar kanske sina kompisars, men trivs med livet som det är. Känner inte att något saknas.
  2. Hen som alla trodde var typ nummer 2, men som skaffade kids.

När jag var 23 år blev jag gravid. Det var väl rätt oplanerat, men inte alls så att hon inte var påtänkt.

På den tiden jobbade jag som skådespelerska, anställd på en teater, och egentligen var jag väl mitt uppe i att bygga upp en karriär. Mina dagar bestod av att repa, spela, repa, spela. Att stå på scen var liksom det jag andades och jag hade aldrig någonsin en tanke på att byta ut det.

I den lilla stad jag kommer ifrån så var jag bara en i mängden som blev gravid.

Men bland mina kollegor inom teatern, eller de som helt enkelt var min närmaste umgängeskrets, var jag i princip ensam.

I Jokkmokk var jag nästan gammal när jag blev gravid med NikeSunna, medan jag räknades som “ung mamma” av de utanför. Många kollade på mig som att “var det verkligen så smart det här?”, “det går ju så bra för dig”.

Men det fanns inga alternativ. Jag kände att hon fanns där. En liten liten prick som var så himla levande. Jag arbetade hela min graviditet – tränade varje dag och tog inte ut någon ledighet förrän dagen efter hon föddes.

När jag var inne i ungefär halva graviditetstiden blev jag erbjuden en roll som jag så gärna hade velat spela, men jag kunde inte ta den. Högsäsongen för den föreställningen skulle ligga kring samma tid då jag skulle föda. Så jag tackade helt enkelt nej. Jag tänkte att jag inte vet hur livet ser ut varken före eller efter, nu när det kommer in ett barn i bilden.

Allt höll på att förändras. Något annat styrde och jag kunde bara hänga med.

Men det lustiga är att när du väntar barn på ett eller ett annat sätt så är det som att folk får något jävla syndrom. Så fort folk fick veta att jag väntade barn så kan jag garantera er att majoriteten av kommentarena jag fick löd: “Nu är friheten slut”, “Oj, nu kommer du aldrig få sova igen”, “Säg hej då till din gamla kropp” eller “Nu är den 18 års helvete som börjar!”.

Vad fan?! Folk skrattade, men jag tyckte det var så sorgligt.

Sen kom hon. En liten liten räka som jag älskade mer än allt annat, en kärlek jag aldrig hade upplevt till det absolut finaste jag sett.

Kommentarerna fortsatte. Var det en person i rummet som säger att hen blev bebissjuk, så var det två som var tvungna att säga “Nej, fy fan, aldrig mer, haha”.

Om man bär ett barn i magen, eller väntar barn på annat sätt, så är det det absolut mäktigaste och mest förväntansfulla som finns. Så varför känner vissa ett behov av att de MÅSTE tala om för mig allt negativt med att ha dem?

Jag blir förbannad varje gång. Det ÄR inte kul. Och det är INTE det en vill höra.

Att bli förälder är stort, himlavälvande och världens jobbigaste. Stort för att jag aldrig upplevt sådan kärlek, himlavälvande för att det vänder upp och ner på ditt liv och världens jobbigaste därför att du helt plötsligt blir naken. Naken, rädd och sårbar.

Plötsligt så kommer någon som blir den och det absolut viktigaste, och som kan, om den skadas, rasera hela ditt universum. Du blir en superhjälte med stort hjärta – och en gladiator med vapen, rustning och blodsmak i munnen.

När jag träffar blivande föräldrar så spyr jag ur mig positivitet. Jag hade gärna velat höra det, men jag fick höra att jag sumpade min karriär. Och vad är det som gör att vi tror det?

I var och varannan intervju som jag gör i dag så ifrågasätts om jag är en bra mamma eller inte. Bara att ställa frågan – hur det går ihop att ha barn och jobba som artist – den frågan får inga män.

Inga manliga politiker behöver stå till svars om de kommer vara kapabla att fortsätta inom politiken efter barnets födsel. Inga manliga artister behöver stå till svars SOM FÖRÄLDRAR varför de var otrogna, sviniga och fulla på det ena och höga på det andra.

Men för en kvinna med en karriär behöver en bara bryta föräldranormen för att klassas för evigt som psykopat och dålig mamma.

Först spyr folk ur sig kommentarer om hur jobbigt du kommer ha med ”ett helvete” hemma, hur din självkänsla kommer att dö när du ”förlorar din sexiga kropp” – och att ”ingen vill ha dig på arbetsmarknaden med en unge på armen”. Men fuck that.

Barn kommer aldrig lägligt, men de kommer aldrig olägligt heller. De bara kommer, och man löser det. Jag tänker tillbaka på bebistiden och har inte ETT enda dåligt minne. De kanske fanns, men jag kommer inte ihåg dem. När en elak kommentar väger tyngre än hundra bra, så är det här tvärtom. Allt fint överväger det jobbiga.

Och din kropp – det är så individuellt, men vad fan – den är trots allt fantastisk. Jag tränade mycket, andra gör det inte. Who cares? Det löser sig. Och arbetsmarknaden? Jag har aldrig haft ett sånt fokus som när jag var gravid. Aldrig haft sånt driv som när jag hade ett spädbarn. Aldrig varit så jävla övertygad om att jag kan göra vad som helst. Så vi ska inte låta idioter till arbetsgivare skrämma oss.

Trotsa. Ta över makten.

Jag vet att livet kan vara piss och jag vet att både graviditet och bebistid kan vara fucking hemskt på massa olika sätt. Men jag vill kunna skriva något HÄRLIGT om att ha barn – och hylla våra ungar, som trots allt kaos, härligt och hemskt, är det bästa som finns.

Tro mig – få har nog haft så många motgångar som jag själv på området. Och ändå gick det, ändå går det.

Sök på Politism.se