Stäng
januari 28, 2016
Politism, redaktion
Sirin Kara.

”Man lär sig av sina misstag” existerar inte för personer som mig

Jag minns hur Jonas Hassen Khemiri, för tre år sedan, satte ord på det som jag och många andra, ”andra generationens invandrare”, knappt själva vågat erkänna.

För visst hade jag aldrig behövt uppleva det strukturella förtrycket? Jag var ju för sjutton svensk! Men så satt jag där och läste, och det rös till längs med hela ryggraden. Hjärtat bultade febrilt. Igenkänningsfaktorn var överväldigande. Omedelbart ville jag resa mig upp, med en knuten näve upp i luften, och skrika: Nu är det kamp!

Kampen visade sig vara svår.

Jag tänkte på den där gången jag inte vågat röra CD-skivorna inne på Åhlens. Eller den gången svenskläraren sa: ”Jag tycker du ändå har bra svenska för att prata ett annat språk hemma”.

Eller den gången man uppmanats till att aldrig göra något fel. Inte ett enda snedsteg. ”För vi är invandrare och det spelar ingen roll om alla andra gör samma fel, det är ditt fel som kommer att synas mest.” Termen ”man lär sig av sina misstag” existerar inte för personer som mig.

Så här står jag i dag, en felfri person och tänker på vad jag kan göra för att bli än mer oklanderlig. Ska jag tala ännu tydligare eller lägga till en speciell dialekt? Skånska kanske? Läsa August Strindberg på tunnelbanan? Ska jag gå på ett visst sätt eller ska jag klä mig mer annorlunda? Mer hipster kanske, så att folk tror att jag bor på Södermalm och inte i någon Stockholmsförort? Ska jag helt enkelt färga håret och bära färgade linser? För ingenting verkar tydligen räcka till.

Alla dessa funderingar. De blir allt vanligare. En del till och med verklighet.

I går kom jag på mig själv att tala extra tydligt framför en läkare. Varje ord artikulerades med en jobbig stockholmsdialekt. Usch. Så här i efterhand förstod jag att det var rent instinktivt. Jag behövde bevisa att jag inte var en av ”dem”. Genom att prata tydligt, utan brytning, skulle hon förstå att jag inte tillhörde de tusentals flyktingar som hotar det svenska välfärdssystemet, ett system som läkaren framför mig representerade.

Jag har ju faktiskt bott här hela mitt liv. Men mest av allt, jag är inte krävande och kommer inte att behöva tolk. Inga extra resurser kommer att behöva läggas på mig. Med mig skulle allt gå snabbt till och hennes vardag bli än mer enklare.

Mitt besök varade i mindre än fem minuter. Det ultimata beviset. Jag var trots allt inte en börda.

På vägen ut passade jag på att hjälpa en pensionär med sin rullator. Självkänslan var på topp. Eller inte. Än en gång hade jag bevisat min godhet. Jag lovar frun, jag inte är här för att förstöra det samhälle du har byggt upp.

I kölvattnet av Kölnattackerna, domedagsprognoserna och flyktingarna (terroristerna) som sades och fortfarande sägs hota staten är steget inte långt till att svenska medborgare känner sig allt mindre välkomna.

Effekterna syns varje dag. I Tyskland står muslimska män (eller män med ”muslimskt utseende”, för vad är muslimskt utseende?) på Kölns centralstation och ber om ursäkt för något som andra män har gjort. I Sverige intervjuas syriska barnfamiljer. Deras solskenshistorier används som ett verktyg att motverka främlingsfientliga krafter. Tacksamheten gentemot Sverige i dessa intervjuer är total. Lojaliteten överväldigande. Men båda exemplen har något gemensamt. De är rädda. Rädda för det som ska hända och den rädslan kommer aldrig att försvinna. För när den statliga kollapsen nalkas är det de som kommer att ryka först. Inklusive mig själv.

Denna struktur säger mig att ta avstånd från mina medmänniskor, människor som ser ut som jag, men som i dagsläget utgör de allra resurssvaga i samhället. Detta trots att vi alla är lika inför lagen. Men som Jonas Hassen Khemiri skrev:

”Det är omöjligt att vara en del av gemenskapen när Makten ständigt förutsätter att en är en Annan”.

Sirin Kara

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler