Stäng
december 11, 2017
Politism, redaktion
Foto: Frank Augstein/AP/TT

Malin Michea: Han vill bara visa upp sig

”Han vill bara visa upp sig.”

Det var något vi förväntades förstå som väldigt unga. Blottare var ett fenomen som hörde världen till, den vi var på väg ut i med kalvbenta steg i pastellfärgade joggingbyxor.

Jag minns just den specifika förvirringen som bara en del av en massa. Det fanns så mycket att försöka foga in i kunskapsregistret redan som det var. Om Pär tar åtta av Marias äpplen, hur många har hon kvar? Solsystemet med planeter som runda bollar i olika färger och så allt utanför, på avstånd omöjliga att förstå. Har rymden ett slut och vad finns i så fall utanför? Det tänkte jag mycket på. Sverige har en statsminister och en regering och en riksdag och förresten, tjejer, kommer främmande vuxna män vilja att ni tittar på deras könsorgan. Glöm inte ta hem era skrivböcker över helgen.

Vi var väl inte så farligt rädda för någon som ”bara ville visa upp sig” i skogen. Det fanns för många kojor att bygga, för många naturliga hinder att hoppa över med naturtrogna frustningar som om man var en riktig häst. Jag brukade leka häst på vägen hem från skolan, ganska långt efter det att det inte längre var meningen att en tjej skulle leka något alls. Det var skämmigt så klart. Men galoppsteg var så mycket roligare än vanliga tråkiga springsteg. Och springa måste man ibland.

Om inte från de där jämnåriga killarna som lärde en ordet ”knulla” när man fick höra det för första gången i samband med att detta var något de ville släpa in en i skogen och göra med en, så från den vagt otäcka idén om mannen som bara ville visa upp sig. Som man visste tassade runt där någonstans bland träden.

Så jag sprang, nej galopperade, den lilla skogsvägen hem. Inte livrädd men på min vakt. Utan skräckadrenalin i kroppen men inte utan vaksamhet. Jag visste inte då att den känslan skulle finnas kvar i oförändrad form genom åren; olika situationer, samma gnagande oro över män som skulle vilja ha något av en bara för att man var tjej.

Mannen som bara ville visa upp sig i just den skogen träffade jag förresten aldrig på, men det skulle komma andra. En av dem jagade mig och en kompis på väg hem från fritidsgården en kväll och jag kommer ihåg att det kändes som ett svek mot allt vi trott på när han började förfölja oss med hotfull uppsyn. Det var ju inte det vi fått lära oss skulle hända. Vi skulle bara ge honom det han ville ha – våra tjejblickar – och då skulle han lämna oss ifred, nöjd med att ha visat upp sig. Men våra tonåriga hjärnor uppfattade faran och vi sprang till säkerhet. Ryckte på axlarna och bytte ämne till morgondagens kemiprov eller vem som skulle kunna knycka alkohol av sina föräldrar till helgens fest. Mannen var glömd. Han och hans penis ligger djupt begravda någonstans i mitt ointressanta arkiv över alla andra ointressanta män med tillhörande ointressanta penisar jag mot min vilja fått uppvisade för mig. Varken mer eller mindre speciell. På något sätt vill jag nog att han ska veta det.

Nu som vuxen älskar jag att springa – jag galopperar inte ens, utom kanske någon gång ibland när spåret ligger öde och jag känner mig barnslig. Nivån av oro i magen sjunker och stiger beroende på var man springer, vem som ser en, vart man skulle kunna rusa och be om hjälp om det behövdes.

Någon på Twitter skrev en gång till mig om ”skrikavstånd”, det där osynliga elektriska staketet man som kvinna gör allt för att hålla sig inom och genast bestraffas med ett hugg av osäkerhet i magen om man förirrar sig utanför. Och jag kan tänka tillbaka och applicera den idén på den där galopperande ungen i skogen, till hälften magisk häst på silverskimrande hovar, till hälften barn i startgroparna på väg mot kvinna med allt vad det skulle visa sig innebära, med ängsligt kastade blickar över axeln och inåt träden och blåbärsriset.

Det var så mycket man skulle lära sig om äpplen, regeringar och planeter. Jag vet förstås fortfarande inte riktigt var rymden slutar, men jag vet ganska mycket om min egen. Den där inom skrikavståndet.

Jag undrar fortfarande vad som finns utanför.

Malin Michea

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se