Stäng
maj 29, 2018
Eric Rosén, chefredaktör
Magdalena Andersson. Foto: Johan Nilsson/TT

Magdalena Andersson verkar inte tro på politik

Flera gånger under våren har finansminister Magdalena Andersson (S) gått ut med ”tuffa” utspel och uttalanden i migrationsfrågan parallellt med att Socialdemokraterna presenterar vallöften eller levererar satsningar från budgeten på andra områden. Det har visat sig vara lätt för en finansminister att skymma andra statsråd, särskilt med uttalanden som gäller invandring. På tisdagen meddelade sig finansministern igen. Och det börjar i en klassisk socialdemokratisk beskrivning av samhällsproblem.

– Den svenska modellen utgår från att vi har små klyftor, säger Magdalena Andersson till DN.

Hon lyfter även andra samhällsproblem. Trångboddhet, dåliga uppväxtförhållanden, sociala problem och skolor som inte klarar sin uppgift. Hon pratar om den allvarliga barnfattigdomen.

Inget konstigt där, kan man tycka. Men jo.

För Magdalena Andersson hittar nämligen det avgörande svaret på dessa problem i en restriktiv invandring – eftersom det ofta är invandrare som har det dåligt. Hon får det att låta som att det är för de fattiga barnens skull som vi ska vara mer restriktiva i flyktingpolitiken. Som om de hade fått det bättre om de inte kom hit.

Dessutom gör hon en poäng av att detta blir extra viktigt eftersom de svenska ambitionerna för människor är höga. Som att vår förmåga att ta emot människor på flykt och integrera dem i princip hindras av att många i Sverige redan har det så bra.

Det hela för tankarna till när Fredrik Reinfeldt (M), då statsminister, kritiserades hårt för att han pekade på att arbetslösheten inte var ett problem som i särskilt stor utsträckning påverkade svenskfödda. ”Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet”, sa Reinfeldt 2012.

Stefan Löfven (S) blev både förbannad och förskräckt.
– Jag tycker att det är otäckt att en statsminister i Sverige pekar ut vissa grupper och särar ut dem i vi och dem. Man pekar ut vissa grupper och säger att det är de som är problemet, utan att ha en tillstymmelse till lösning.

Det var då det.

När Magdalena Andersson i DN får en fråga om varför hon inte hellre lyfter framgångarna på integrationsområdet svarar hon att det inte ”finns så stort intresse för sådant som går bra, jämfört med vad som är negativt”. Det är alltså därför hon sagt att integrationen inte fungerar som den ska och att flyktingar får bättre möjligheter till utbildning och bostäder i andra länder.

Vad Andersson inte säger är att hon väljer att helt i onödan betala av på en rekordlåg statsskuld i stället för att bekämpa barnfattigdomen mer offensivt. Vad Magdalena Andersson inte säger är att hon valde nedskärningar 2016, när flyktingkrisen kostade en del, hellre än att låta kampen mot trångboddhet gå före utgiftstaket. Vad hon inte heller säger är att hon hellre skar i biståndet till andra länder när flyktingmottagandet var stort än att låta de rikaste i Sverige bidra med mer. Mitt under flyktingkrisens peak i Sverige i slutet på 2015 bestämde sig finansminister Andersson också för att ökade utgifter skulle finansieras genom att skära i assistansen och sjukförsäkringen.

Att låta de fattigaste bära detta – i Sverige och i andra länder – var det politiska val hon gjorde för regeringens räkning. Det gör Andersson och regeringen medskyldiga till ojämlikheten. Medskyldiga till barnfattigdomen. Medskyldiga till trångboddhet och sociala problem.

Kalla det vad du vill. Men kalla det inte en återgång till klassisk socialdemokratisk politik.

Det fanns och finns naturligtvis alternativ. Men det hade krävt politik. Omfördelning. Reformer. Och det tycks som om Andersson inte ser några möjligheter att bedriva politik i Sverige.

Som om det absolut enda verktyget som finns att tillgå är nivån på flyktingmottagandet. Som om jämlikhet och minskade inkomstskillnader inte kan åstadkommas genom socialdemokratiska reformprogram och statliga investeringar – utan bara genom att strama åt vid gränserna.

Jag har sällan hört något så uppgivet. När jag lyssnar på finansministern låter det numera som att hon tappat tron på det hon arbetar med.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se