Stäng
februari 24, 2015
Eric Rosén, chefredaktör
Patricia Arquette - hyllad och kritiserad. Foto: John Shearer/AP/TT

Lyft in facket i diskussionen om Arquettes tal

Vi är många som är glada över att vi lever i en politisk tid.

Det märks även på kändisarna och galorna. Trenden med politiska ställningstaganden från personer som Beyoncé eller som nu Patricia Arquette tycks vara här för att stanna och det är bra.

Även om vissa säkert längtar tillbaka till den tiden då ”alla” var överens om att högerpolitiken och marknadstilltron var Den Enda Vägen och att det allra töntigaste en kändis kunde göra var att ta politisk ställning.

Men lika glädjande som det är att Arquette får flera av världens största medier att skriva om orättvisa och oförklarade löneskillnader mellan män och kvinnor – lika självklart är det i den politiska tid vi befinner oss att hon kritiseras för att inte vara inkluderande och för att leverera en för grund analys. Kritiken mot Arquette är alltså samma andas barn som det faktum att hon gör Oscarstalet till politik.

I kraven på en bättre analys och ett mindre snävt perspektiv från Arquette lyfts diskussionen ytterligare (förutom när kritiken landar i att den kamp hon för inte är relevant ”längre”). Plötsligt pratar vi även om rasistisk diskriminering på arbetsmarknaden. Det är som helhet en bra synergi.

Det som möjligen saknas är frågan om hur man går vidare. I diskussionen är frågan om facklig organisering helt frånvarande, vilket är typiskt för en arbetsmarknadsdiskussion med utgångspunkt i USA. Där är ju facket på många områden mycket svagt, ibland nära nog utplånat, och en antifacklig retorik går att hitta hos både demokrater och republikaner.

I en animation hos NPR syns organisationsgraden över tid – och det är en minst sagt drabbande bild som visar på ett försvagat arbetstagarkollektiv.

Sök på Politism.se