Stäng
november 22, 2017
Eric Rosén, chefredaktör
Leif Östling. Foto: Pontus Lundahl/TT

Logiskt att Östling avgår efter paradisläckan

Vi skrev flera artiklar om hotet mot välfärdssamhället efter Uppdrag Gransknings programserie om skatteflykt och skatteundvikande från stora företag och kända näringslivsprofiler.

Mest uppmärksamhet fick förstås Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling, inte minst tack vare det numera klassiska citatet om ”vad fan får jag för pengarna?”.

Jag debatterade själv frågan i både SVT:s Morgonstudion och i Opinion Live. Något som förvånade mig var hur högerpolitiker och näringslivslobbyister hela tiden avfärdade kritiken som en storm i ett vattenglas, som trams och som vänsterretorik.

För tittar man på hur det ser ut i EU, där arbetet mot företag och miljardärer som undviker skatt pågår mest intensivt, är de svenska partierna nämligen i princip eniga: Skatt ska betalas där värdet skapas och legitimiteten i skattesystemen hotas av privata upplägg i skatteparadis där man via kryphål i lagstiftningen hittar sätt att undvika skatt utan att det är straffbart.

Från profilerade ekonomireportrar, knappast några vänsteraktivister, var Östlings beteende uppenbart djupt problematiskt. DN:s Johan Schück skrev omedelbart att det bästa är om Östling avgår. SvD:s Birgitta Forsberg skrev att Östlings attityd är en samhällsfara och var också tveksam till om Östling kunde fortsätta.

I dag meddelade Leif Östling så sin avgång, helt i strid med näthögerns rop om att han inte gjort något fel. Han slutar omedelbart, bland annat för att Sveriges företagare ”med full kraft [ska] kunna argumentera för ett bättre företagsklimat, där skatter och avgifter är en viktig del”, vilket blir svårt när alla plötsligt associerar Svenskt Näringsliv med att inte vilja göra rätt för sig.

Det är på många sätt logiskt, och inte oväntat, att det slutar såhär. För även om Svenskt Näringslivs är en organisations om vill se lägre skatter är det inte en organisation som kan skylta med att via kryphål göra upplägg emot tanken med lagstiftningen.

Grundproblemet finns dock kvar med eller utan Östling: Minst 43-46 miljarder kronor i skatt – som borde ha betalats på internationella transaktioner av både bolag och privatpersoner – försvinner varje år.

Detta är den uppgift politikerna har kvar att hantera. I alla fall om vi vill trygga vårt välfärdssamhälle.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se