Stäng
augusti 6, 2017
Elisabeth Lindberg, redaktör
Stefan Löfven och Emmanuel Macron i Paris Foto: AP/Photo/Michel Euler, Pool

Löfvens leende stelnar om Macron får som han vill

Nästan direkt efter Stefan Löfvens regeringsombildning tog statsministern med sig näringsminister Mikael Damberg till Paris för att träffa deras gemensamma idol Emmanuel Macron. Den franske presidenten har försäkrat sin beundran för den svenska modellen. Något som fått bland annat EU-minister Ann Linde att dubba honom till ”en tillväxtvänlig sosse”. Men frågan är vad Macron egentligen har i kikaren när han nu har satt igång sitt försök att reformera den franska ekonomin.

Den svenska modellen verkar kunna appliceras på det allra mesta i dessa tider. Den är kärnan i Socialdemokraternas politik och utgör den största delen av partiets huvudbudskap. I grund och botten handlar den om förhandling på arbetsmarknaden. Starka fackföreningar förhandlar med sina motparter arbetsgivarna. På så sätt får man en stabil produktion, löneutveckling och undviker strider.

Den franska modellen är snarare det motsatta. Få är med i ett fack, strejker pågår nästan hela tiden och inga fackföreningar verkar kunna samordna sig. Macron fick i onsdags klartecken i parlamentet för att genomföra reformer som ska flytta förhandlingarna från branschnivå till företagsnivå, sätta ett tak för kompensation vid uppsägning och göra det lättare för arbetstagare och arbetsgivare att göra upp direkt utan facklig inblandning. I samma veva ska även arbetslöshetsersättningen höjas. Det är en typ av modell som brukar kallas ”flexicurity”. Alltså flexibilitet och trygghet i kombination.

Om det nu enbart var detta Macron vill genomföra skulle det inte finnas något att invända. Franska fackföreningar behöver uppenbart värva medlemmar mycket mer än att strejka. Men som så ofta är det inte så enkelt. Svårigheten utgörs inte heller främst av fransk arbetsmarknad. Det handlar mer om grannlandet Tyskland.

Det här med förhandlingar, ersättningar och avtal utgör det som kallas arbetsmarknaden funktionssätt. Alltså hur lätt eller svårt det är för en arbetstagare att byta jobb, vilket inflytande arbetsgivaren har över de anställdas villkor och vilka ersättningar man kan förvänta sig vid arbetslöshet eller sjukdom. Det var detta Fredrik Reinfeldt och Anders Borg förändrade 2006 för att få ner vad de då kallade ”massarbetslöshet” i Sverige. Resultatet blev milt sagt sådär.

Macrons stora uppdrag, förutom att reformera hur fransk arbetsmarknad fungerar, är att få ner den höga arbetslösheten. I flera år har den vägrat sjunka under 10 procent. I Tyskland däremot är siffran ungefär hälften. Hur kan det komma sig? Frankrike och Tyskland kan knappast sägas ha så olika förutsättningar att klara sig ekonomiskt. Tyskarna gjorde visserligen stora avregleringar av sin arbetsmarknad i början av 2000-talet, de så kallade Hartzreformerna. Men på det stora hela stavas skillnaden den gemensamma valutan euron.

Det finns inget land i Europa som tjänat så på euron som Tyskland. Den har hållit deras kostnadsläge lågt jämfört med grannländerna och gjort att den tyska industrin blivit så konkurrenskraftig att de andra euroländerna haft få chanser att tävla med. Frankrike har inte tjänat på samma sätt. Tyska överskott blir franska underskott. Tysk effektivitet blir fransk arbetslöshet. Det här är Macrons verkliga nagelbitare. I det här ljuset måste man se hans vilja att driva på det europeiska samarbetet. Macron måste göra Frankrike mer som Tyskland utan att fransmännen märker det.

Men eftersom det inte finns någon valuta som kan sjunka för att ge fransk export en skjuts måste konkurrensen handla om minskade offentliga utgifter och lägre löner. Det handlar inte om att kopiera den svenska modellen. Macronismens mål är att Frankrike blir billigare än Tyskland. Om Stefan Löfven, som brukar kritisera borgerligheten i Sverige för att vilja sänka löner, verkligen insåg detta skulle hans leenden mot den franske presidenten stelna.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler