Stäng
mars 17, 2015
Björn Werner, medarbetare
Det här gänget får bära hela bördan framöver. Foto: Shizuo Kambayashi/AP/TT

Låt robotarna ta våra jobb

Det är mycket makthavarångest kring automatiseringen just nu. Sen näringslivsfinansierade Reforminstitutet förra året varnade för att vartannat jobb kan skötas av en robot inom 20 år har allt fler på toppen börjat skruva på sig, också till vänster.

Arbetslöshet på 50 procent är bortom mardrömsiffror, oavsett politisk färg. ”Vad ska vi göra om robotarna tar alla jobb?”, frågade sig fackliga Dagens Arbete i ett långt reportage i början av året. Strax därefter svarade regeringen med att tillsätta en utredning för att se till att maskinerna inte snor våra jobb. Hur vet ingen riktigt än, om de gör allt bättre, snabbare och billigare.

Men det måste gå. Tydligen.

För mig är oron svår att förstå. Om robotarna blir bättre än oss på att jobba, kan inte vi äntligen få vara lediga då?

Visst, jag låter som en störig backpacker. Men för inte så länge sen var det en åsikt som delades av fler än folk som varit tre månader i Indien. När 1900-talet var ungt var det tvärtom utbrett att tänka att välfärdsstaten var till för att ge människorna ett bättre liv snarare än en osäker anställning som telefonförsäljare. Därför var det 1930 inte alls orimligt när dåtidens största ekonom J.M. Keynes förutspådde att den teknologiska utvecklingen i västvärlden runt 2030 skulle leda till att folk inte skulle behöva jobba mer än 15 timmar i veckan. Resten skulle robotar sköta åt oss medan vi delade på frukten av deras arbete. Fair deal för alla utom robotarna, tyckte han och många med honom.

Han ser ut att få rätt. Människan har kommit så långt i sin teknologiska utveckling att vår arbetskraft snart inte behövs. Robotarna kan göra det åt oss. Det borde ju vara glada nyheter, men ändå korkar inte Stefan Löfven upp champagnen. Varför?

För att han precis som vi är fast i arbetslinjen. Drömmen om staten för människorna har ersatts av drömmen om staten för jobben. Vi delar inte alls våra teknologiska landvinningar som Keynes och hans samtid tänkte sig. Det enda samhälle vi nu kan tänka oss är att några enskilda rika skapar jobb vars löner staten sen beskattar för att ha råd med välfärd, medan facken ser till att arbetarna har det någorlunda bra. Arbetarna köper sen saker av de enskilda rika, och så går allt runt.

Med utvecklingens logik leder detta system dock till att några enskilda kapitalägare på sikt kommer att äga alla maskiner som gör allt, medan allt färre behövs för att göra något över huvud taget. Helt inlåsta i arbetslinjens trånga låda börjar stat, fack och näringsliv kallsvettas. För hur ska välfärdsstaten fungera om de inte får in skatter på arbete? Vad gör fackförbunden om alla deras medlemmar är arbetslösa? Hur fungerar företagen när ingen har lön att betala för deras produkter och tjänster?

Men de glömmer det alla visste en gång i tiden. Framtiden behöver inte vara läskig. Den kan också vara 15 timmars arbetsvecka. Det är inga terminator-robotar som vi tar fram, det är gratis arbetskraft. Det är bara en fråga om att distribuera den lite mer jämlikt. Som nationalekonomen Jonas Vlachos skriver på bloggen Ekonomistas:

”Eftersom kapital kan vara svårt att beskatta lär därför konsumtion och fastigheter bli allt viktigare skattebaser framöver. Man kan även föreställa sig ett ökat statligt kapitalägande som potentiell offentlig inkomstkälla.”

Eller, för att tala klarspråk: i framtiden krävs det att kapitalet beskattas hårdare och att staten äger mer. Det krävs att vi kommer ihåg att staten är till för att göra livet bättre för människor, och att det inte är samma sak som ”jobb”, till varje pris.

Det krävs att vi framtiden byter arbetslinje mot fritidslinje.

Sök på Politism.se