Stäng
mars 2, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Lars Calmfors. Foto: Erik Nylander/TT

Lars Calmfors är högerdebattör – inte neutral ekonom

Ekonomen Lars Calmfors skriver i dag i sin ledartext i DN om låglönedebatten.

Det är en anmärkningsvärd text på så vis att den verkligen visar att Calmfors ser sig som en oberoende och neutral röst i den ekonomiska debatten. En självbild som visserligen inte sällan finns hos liberaler, som ser den egna ideologiska övertygelsen som ett slags allmänförnuft snarare än som ideologi.

Men nog blir det extra spektakulärt när det kommer från Calmfors – just precis nu och just precis här. För såhär ligger det ju till:

Lars Calmfors är ordförande i Arbetsmarknadsekonomiska rådet (AER), som finansierats av Svenskt Näringsliv främst för att påverka avtalsrörelsen. Hans förslag om att parterna ska komma överens om lägre löner kommer mitt under brinnande avtalsrörelse.

Detta är alltså en del av den lobbyism och det påverkansarbete som Svenskt Näringsliv ägnar sig åt för att sätta press på löntagarna, inte nån ”hejsan hoppsan här kom lite akademisk analys som plötsligt råkade tajma med näringslivslobbyns stora strid”.

När Calmfors nu beklagar sig över att hans argumentation ses som en partsinlaga från höger gör han det alltså inte bara med Svenskt Näringsliv som finansiär utan också på en borgerlig ledarsida (som också i övrigt driver på för lägre löner).

På Politism skriver vi, ända sedan sajten drog igång hösten 2013, ofta om behovet av löner som går att leva på och om farorna med låglönejobb och ”working poor”. Just nu har vi dessutom en LO-sponsrad kampanj på sajten som heter ”Rör inte min lön!”. Det är uppenbart och på intet sätt dolt att den kampanjen är ett uttryck för löntagarintresset och att argumentationen, precis som i den tidigare LO-kampanjen ”Sänk inte lönen”, har som syfte att stärka arbetarna i avtalsrörelsen. Inga konstigheter alltså.

Att som Lars Calmfors försöka ställa sig ovanför och utanför detta, och börja recensera debatten ”utifrån”, är inte bara oärligt och oseriöst. Det är också skrattretande.

Men men.
Calmfors ledarkrönika innehåller också en del annat värt att nämna. Han skriver:

”…samtidigt ger lägre ingångslöner antagligen en viss press nedåt också på den allmänna lönenivån för lågutbildade.”

Han medger här det som högerdebattörerna annars alltid vägrar tillstå. Sänkta ingångslöner kommer att sänka lönerna också för andra. Den risken känner alla till, men från höger erkänns detta sällan.

Calmfors pekar i sin text på vad forskningen säger. Och där gör han samma fel som precis alla andra (ja, alla!) som argumenterar för lönesänkningar. Samtliga hänvisar till studier som gjorts på effekten av höjda lägstalöner. Alla ekonomer, de flesta politikerna och en hel del av opinionsbildarna, vet att det inte går att spegelvända effekten av höjda löner med effekten av sänkta löner. Det är helt enkelt inte sannolikt att utfallet blir detsamma. Det går därmed inte att dra den typen av slutsatser, annat än om man som Calmfors gör det av strikt ideologiska skäl.

Däremot kan man kika på den forskning som finns om just sänkta löner, där bland annat liberala Fores kommit fram till att lönesänkningar inte pressar arbetslösheten nedåt. Man kan också kolla på effekten av sänkta arbetsgivaravgifter för unga, ett mycket stort test av lägre arbetskraftskostnader på svensk arbetsmarknad, som dessutom gjorts i närtid. Ett test som gav mycket få jobb till ett enormt högt pris.

Lars Calmfors har en felaktig självbild där han ser sig som neutral också när han i egenskap av borgerlig ledarskribent argumenterar för att hans Svenskt Näringsliv-finansierade förslag som läggs fram mitt under avtalsrörelsen ska tas på större allvar.

Den självbilden bör han göra upp med.

Och lägstalönerna bör fredas från det intresse han gjort sig till representant för.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se