Stäng
juni 3, 2017
Politism, redaktion
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Laila Vianden: Identitetsvänster och vänsternationalism

Work. Family. Community. Vänsternationalism.

 Det ligger något djupt motsägelsefullt i att å ena sidan skriva text efter text om ”identitetsvänsterns” liberala förräderi, och å andra sidan tangera den publikfriande konservatism som kanske tydligast illustreras av Maurice Glasmans patriotiska Blue Labour.

Även fokuset på olika vänsterpositioneringar och “svensk identitet” är tröttande, särskilt i kombination med en grav underbetoning av de svåra förutsättningarna för vänstermobilisering – sammantaget ger det en ahistorisk läsning.

I realiteten gör förekomsten av ”identitetsvänsterns” ”queerteoretiska medelklassakademiker” varken från eller till, eftersom de i likhet med andra skrivbordsgeneraler står utan armé (en stark rörelse). Vad vi får är i stället slitna troper för ängsliga och elitistiska småpåvar som överger arbetarklassen. I ljuset av detta blir oviljan att adressera de konkreta problemen kring mobilisering ännu mer svårbegriplig. Ändå tycks den fundamental hos flertalet av de vänsterdebattörer som hellre angriper ”identitetsvänstern” än tar fasta på pågående uppror och skisserar möjliga vägar framåt.

I detta skymtar även en ovilja att upprätthålla grundläggande distinktioner, som den mellan ”postmodernism” och ”postmodernitet”. Ann Charlott Altstadt illustrerar exempel: “medelklassakademikernas queerteorier [—] kommer inte vinna arbetarklassen, rubba eliternas maktordning, men klassklyftorna kommer att nå avgrundsdjup.”

Att vänstern är svag och saknar ett gemensamt projekt  ingår i en vidare historisk trend som pågått under decennier – tiden för enkel massmobilisering in i fasta partistrukturer är förbi. Främst på grund av modernitetens sönderslagning av traditionella gemenskaper, och genom hur avindustrialiseringen förskjutit den politiska arenan från facklig kamp till parlamentarisk liberal teknokrati, med nyliberal ideologi som allenarådande trossystem.

Dessutom blir kapitalismen allt svårare att tygla på politisk väg när den globala ekonomin övertrumfar nationalstatens styrka (med politikens goda minne). Så ja, klyftorna ökar och vänstern är svag, men inte på grund av queerteori.

Historisera alltid! manade Fredric Jameson. Tolka allting som en konsekvens av en historisk utveckling.

Altstadts insats från 2016 ger oss följande: “Den accelererande ojämlikheten som sliter itu vårt samhälle beror antagligen till stor del på flyktinginvandringen och den misslyckade integrationen de senaste decennierna.”

Vad hon knappt nämner är hur decennier av nyliberal krigföring mot välfärdsstaten gett förödande konsekvenser, bland annat för de samhällsinstitutioner som människan på gott och ont ska integreras in i. Fokuset är i stället att “vänstern” inte formulerar något alternativ.

2017 fortsätter uppläxningen: “[Identitetsvänsterns uppgift] tycks vara att skydda människor från konkret kunskap och information för att uppfostra dem att inte bli rasister eller islamofober.” Vilken information är det “vi” undanhåller “dem”? Enligt Altstadt: kopplingen mellan terrorism och islam.

En liknande tes drivs av Malcom Kyeyune – romantiseringen av den andre slutar i besvikelse inför dennes “direkt hotfulla eller motbjudande [seder och bruk]” och kommer sluta i högerextremism.

Vad som de facto sker när politiken manade människor att göra en insats var att de bildade nätverk, som nu protesterar mot inhumana avvisningar. Deras skildringar av enskilda fall saknar helt romantiserande inslag – här finns endast beskrivningar av barn och unga som far illa under asylprocessen. En universell bild, om man så vill, av det traumatiserade barnet, och den vuxnes oro och vanmakt inför hur den unga människan ska överleva extrema påfrestningar. Amnestifrågan drivs kollektivt, i solidaritet.

Vilket, snarare än den godhetsängslan Kyeyune så ofta vänder sig mot, innebär ett politiskt uppror.

Invändningarna mot projekt av den patriotiska typ som Maurice Glasman förespråkar är värda att tas på allvar. Kojo Koram, jurist och lektor, påpekar att den som appelerar till “massorna” genom blod och jord i stället för internationalism bygger in en misstänksamhet mot grupper som rasifieras – vi kommer alltid misstänkas för dubbla lojaliteter genom band till en annan kultur. Samtidigt är det också en farlig uppgörelse, som ständigt hotar att förlora sin progressivitet och slukas av sin egen konservatism.

Men mest tröttsamt är kanske positionskriget där ingen längre verkar anstränga sig; slarvig citatteknik, grumliga resonemang och en ovilja att konkretisera de vänsterkonservativa idéerna.

Högre än så ligger inte ribban.

Laila Vianden.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se