Stäng
juli 9, 2017
Politism, redaktion
Peppen. Foto: DRAGO PRVULOVIC / TT

Laila Vianden: Hur ska vi hitta lust och entusiasm inför en ännu ett valår?

Vid Berlinmurens fall deklarerade statsvetaren Frances Fukuyama “historiens slut”. Vi hade nått målet för all mänsklig och politisk utveckling med den liberala demokratins seger. Slutet på det kalla kriget innebar slutet på alla krig, och nu kunde världen blomstra i evig tid, befriad från politik. Fukuyama har sedan dess kraftigt reviderat sin hållning, men många liberaler tog under lång tid sentensen till sina hjärtan.

Nu har historiens återkomst har proklamerats ett flertal gånger sedan dess, senast förra året efter Brexit-omröstningen och det amerikanska presidentvalet, men även i samband med terrorattackerna 2001. För trots liberalismens seger fortgår historien i en lång cykel av ödeläggelse, och vi tycks oförmögna att bryta den.

Inför valet nästa år finns oro inför att just historien kommer fortgå i sin mest förfärande form: hotet om en högerregering med någon form av stöd från SD är reellt, och hoppet om en en arbetarregering som levererar och går till val på en enande och progressiv socialdemokratisk politik är lågt. Det är demoraliserande.

Avståndet till ögonblicket där Jeremy Corbyn citerar Shelleys ”The masque of anarchy” är smärtsamt för den som törstar efter en politik som pratar uppriktigt om sociala rättigheter, och manar oss att resa oss tillsammans.

Inför valet 2018 är det är svårt att uppbåda just lusten i kampen, särskilt inför Socialdemokraterna, vars pragmatism och ”nödvändighetens politik” ständigt överskuggar det politiska innehållet, och inför Vänsterpartiet, som ständigt befinner sig ”i guldläge” men sällan når över tio procent. I synnerhet socialdemokratin har dessutom ett starkt behov av att förnya sig för att inte förlora sin relevans på längre sikt.

Det är svårt att förhålla sig till den kollektivism som partiengagemang kräver, särskilt när ideologin upplevs som död eller underordnad teknokratiska mål.

I tider när vänstern som mest behövs är det ett farligt tillstånd att hamna i, och det är en svår ekvation att lösa.

För hur ska man orka arbeta för ett parti om lusten saknas? Hur ska man orka hålla entusiasmen uppe om partiet ger begränsad strejkrätt snarare än ett försvar för arbetares rättigheter? Eller konsekvent låser fast sig vid mindre framgångsrika strategier? Hur ska man göra när man inte riktigt tror på sitt parti?

Det behöver inte vara dåligt bara för att det är svårt. Oavsett om vi förlorar eller vinner striden mot högern kan vi göra det in style – partipolitiskt engagemang är inget självändamål och ger inte nödvändigtvis de politiska lösningar vi behöver. Och hur omöjligt det än låter skulle det kunna vara en styrka eller en fördel, både för den som skyggar inför partiengagemang, och för den som lever och andas med sitt parti.

Först och främst är det absolut livsnödvändigt att mobilisera för att försvara demokratiska rättigheter mot högerns angrepp. Det måste göras, och är den enklaste delen. Men det får inte innebära att vi nöjer oss med att gå ut med föresatsen att ”rösta på Hillary för att Trump är sämre”.

Det är inte tillräckligt att rycka ut vart fjärde år för att försvara fästningen, som skribenten David Broder skrivit om det franska valet, och vi kan inte längre hålla till godo med den livsfarliga illusionen om att centrismen kommer att kunna hålla extremhögern och marknadsekonomins destruktiva krafter, i schack.

Törsten efter en bättre social modell än ”ökande klyftor” och mer eller mindre våldsam plundring av samhället, är en tillgång. Av allt som ”vänstern borde” är längtan efter rättvisa, hopp och värdighet det mest brännande. Vi behöver den näringen för att orka mobilisera, och det är just detta vi behöver mobilisera kring. Vilket är den svåra delen. Men det behöver göras. Det finns inget annat sätt.

En bred, progressiv vänstervåg eller rörelse går aldrig att beställa fram från skrivbordet. När det sker är det en singularitet som inte kan kopieras. Även om man önskar sig en svensk Corbyn genom en enkel (fast radikal) kursändring eller nygammal retorik spelar många unika förutsättningar in, bland annat hans gärning och historia inom såväl som utanför partiet – det spelar roll för vilka allianser han knutit på vägen, och det spelar roll för vilka som anslutit sig till honom under resans gång. Det behöver vara genuint.

En ofta förbisedd del av Corbyns historia är hans engagemang utanför parlamentet. Hans engagemang i fredsrörelsen, i opposition mot det egna partiet, var den direkta orsaken till att stora delar av de som anslöt sig till gräsrotsrörelsen Momentum var gamla desillusionerade fredsaktivister och Labourmedlemmar som motsatte sig Irakkriget och senare övergav sitt politiska engagemang under Tony Blair.

I det sammanhanget kan statsvetaren Aaron Bastanis poänger vara intressanta:
Partiengagemang och proteströrelser står i en lite märklig relation till varandra; Proteströrelsen vill ofta påverka partipolitiken, samtidigt som partier får vitaliserande impulser av proteströrelser. När dessa befinner sig i en pendlande rörelse gentemot varandra kan det vara gynnsammt för alla parter, och driva frågor framåt.

Förhållandet mellan proteströrelser och partipolitiken brukar präglas av misstro, rörelsens möte med partiet ger ofta att någon enstaka radikal person rekryteras in men att radikaliteten hämmas och begränsas.

De positiva aspekterna är samtidigt att partiengagemang dels kan uppmuntra idén om att förändring är möjlig (och gud vet att vi behöver detta), dels kan kultivera den demokratiska idén om att människor har rätt till och kan påverka regeringar, samt även leda till att proteströrelser får näring och skydd genom att samarbeta med parlamentariska partier.

Partipolitiken å sin sida kan få vitaliserande impulser, eller som med Momentum: Ett slut på New Labour-eran. En tro på politiken bland dem som tidigare kände uppgivenhet och eller saknade förtroende. En vitalisering av hela den politiska scenen.

Om Historien fortgår på värsta tänkbara sätt behöver vi försöka hitta vägar ut.

Laila Vianden.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler