Stäng
september 4, 2016
Politism, redaktion
Gruvbyggnaderna i Stråssa. Foto: Andie Nordgren.

Laila Vianden: Apokalypsen och Marx slår rot i Stråssa gruva

“FIND A WEAPON. FIGHT YOUR WAY OUT. SURVIVE THE APOCALYPSE.”
– Batalj, Stråssa

Ett smittsamt influensavirus muterar och sprids globalt. Allting går mycket fort. Inom loppet av några dagar kollapsar civilisationen.

Det är bara du kvar här. De andra har fallit. Du måste hitta vapen. Göra dig redo att slåss för ditt liv. Sista chansen nu.

Under apokalypsens sista timme jagas du genom tiotusentals kvadratmeter övergiven industrimiljö. Det är så mörkt här. Du eller dem. Spring nu.

Stråssa Gruva är full av zombies.

Döden har alltid varit närvarande här. I gruvmiljöer gör den sig ständigt påmind, som ett möjligt utfall av gruvdrift och arbetsmiljö. Men själva hemsökelsen finns långt bortom gruvan. I nostalgi såväl som i dystopiska mardrömmar återvänder moderniteten. Många önskar återuppliva dess förutsättningar; gränslös ekonomisk expansion, rika, stabila nationalstater med tung industri, framtidstro och progressiv politik. Drömmarna och mardrömmarna tränger igenom samhället, kulturen och politiken.

Så låt oss vända oss till modernitetens högsäte och hjärta – Bergslagen och dess gruvindustri.

Under slutet av 1970-talet sköljde globaliseringsvågen undan Stripa och Stråssa, två gruvor vars historia sträcker sig tillbaka till medeltiden. I dag är Stripa Sveriges enda fullständigt bevarade järnmalmsgruva, och ett besök går rakt in i kroppen. Den kraftfulla och suggestiva gruvmiljön övermannar lätt förstagångsbesökaren och väcker fantasier om dystopi och postapokalyps. Som en vandring i Call Of Dutys Pripjatsekvenser.

Byggnaderna är märkta av tiden, slagghögen sträcker sig så högt att den som lider av höjdskräck inte förmår klättra till toppen – en industriell katedral av biprodukter.

Associationerna och fantasierna som platsen väcker har sin materiella grund i historien – i den enorma kraft som gruvutvinning innebär; tunga byggnader och mörka schakt vittnar postumt om ett våldsamt betvingande dels av naturen och dels av människor som slitits ut och dukat under i gruvor sedan medeltiden. Berättelsen om varje stycke järn som utvunnits, moderniteten bokstavligen bit för bit, kan också utläsas ur gruvfackens historia: LKAB-strejken och dess innebörd för LAS, Stripa-konflikten som ledde till en S-regerings avgång när dåtidens liberaler drev igenom förslag som premierade strejkbryteri.

Stripa och Stråssas gruvmiljöer har med Marx beskrivning av fast kapital “slagit rötter i själva jorden” och står kvar långt efter att de ekonomiska systemens sökt sig till nya territorier.

Stråssa som bakgrund för mänsklighetens sista stund har en alldeles speciell historia. Samhället byggdes enligt de optimistiska 1950-talsidealen med avsikt att bereda arbetarna det goda livet. Men sedan mitten av 60-talet har befolkningen mer än halverats. Sånär som på en jourbutik har all samhällsservice upphört. Så vad hände? Vad blev av det goda livet?

”When enjoyment becomes an imperative, people start enjoying horrors.”
– Alain Badiou

I likhet med Stripa och många andra platser tog den globala konkurrensen gruvan under skiftet 70-/80-talet. Kapitalismens expansiva natur i form av imperialismen gav oss moderniteten, tung industri och optimism. Senare, när globaliseringen (och avindustrialiseringen) fullbordats återstod inga territorier att expandera till. De ekonomiska systemen övergick till mer omfattande spekulation (finanskapitalism) snarare än utvinning och tillverkning.

Här är det värt att hålla geografen David Harveys ”vinst genom fråntagande” (dispossesion) i minnet. Han betonar hur de ekonomiska systemen aldrig upphört att utvinna vinster genom fråntagande, genom att vräka människor med subprimelån, genom new public management och en erodering av välfärden. Genom att fakturera Stockholms läns landsting tusentals kronor extra för ett par stödstrumpor. För att nämna några exempel.

Detta tillstånd för också med sig en kulturell logik – postmodernismen. Litteraturvetaren Fredric Jameson menar att ett utmärkande drag för postmoderniteten är att vi står inneslutna i nuet. Vi är avskurna från historien och kan heller inte föreställa oss någon framtid bortom marknaden. Därav fixeringen vid nostalgi, apokalyps och dystopi.

Samtidigt koloniserar marknaden nya territorier: kulturen – de smälter samman till en diskurs där estetiken kollapsar, vilket även berör den traditionella kulturen i vidare mening. Stränga, förbjudande traditioner ersätts av sjävförverkligandets tyranni genom det fria valet.

”Njut!” är imperativet (av konsumtion, sociala medier, underhållning). Vi förväntas också göra oss själva till varumärken och maxa både glädjen och nyttan i prekära anställningar.

När gruvan läggs ner flyttas den industriella exploateringen över till andra områden, territorier och till andra kategorier av arbetare. Ett exempel är produkter för skräckunderhållning. Flytten från tung industri till andra områden innebär också att en del aldrig framstår som just ”arbetare” i den klassiska meningen utan främst ses som rena exploateringsvaror eller ”trasiga” människor.

Erik van Ooijens nyutkomna bok ”Dödsporr” kan läsas i ljuset av det postmoderna tillståndet. I en brinnande inlaga som argumenterar för vikten av att återupprätta distinktionen mellan estetik och etik behandlas olika typer av våldsskildringar, fiktiva såväl som ickefiktiva.

Van Ooijen pläderar för behovet av att behandla estetiken separat, annars riskerar man att undergräva dels dess inneboende kritiska potential, och dels den estetiska kritiken av ett verk.

I ett nattsvart kapitel redogör han för hur den teknologiska utvecklingen slagit ut vinsterna i produktion av mainstreampornografi. Detta leder till att tidigare mainstreamregissörer söker sig till en nisch av extrem våldspornografi, eller att regissörer som tidigare betraktats som extrema plöstligt befinner sig i en blomstrande marknad. Filmernas egentliga USP är att aktrisernas autentiska reaktioner bryter igenom det mekaniska, stiliserande agerandet. Genren uppehåller sig vid aktrisernas oreglerade affekter; autentiskt chockade och förvirrade ansikten eller paniska reaktioner inför ett grovt, sexualiserat våld.

Filmerna har inte sällan undertoner av pedofili, och återgivna intervjustycken vittnar om oerhört brutala inspelningsförhållanden i kombination med kontrakt som omöjliggör rättsliga åtgärder mot filmskaparna. Fördelen med en estetisk läsning är att kunna formulera en kritik som skriver in genrens dragningskraft. Om estetiken kollapsat och allting, även andra människor, förvandlas till symboler för konsumtion, kvarstår uppenbarligen ändå hungern efter ett autentiskt möte med ”främlingens märklighet, det ofattbara djupet hos en annan människa”.

Om än som skräckfylld, misogyn perversion.

Vad säger detta oss Stråssa? Här har de boende levt i ett alltmer övergivet samhälle ända sedan slutet av 70-talet. Den tunga industrin har flyttats till territorier som kunnat konkurrera med lägre löner och farligare arbetsförhållanden, det vill säga mer våld.

Samhällets närvaro tycks främst ske genom Migrationsverkets asylboenden. Men trots offentlighetens uppskruvade tonläge har Stråssa har aldrig dominerat den offentliga debatten –  de förefaller snarare fullkomligt förbigågna, både i det offentliga samtalet och i de politiska visionerna om Sverige. Men framför allt i berättelsen om den modernitet många önskar återvända till.

Stråssa är ett av många samhällen som sällan nämns (särskilt inte vid namn) annat än som en indignerad anklagelse om att “vänstern” ignorerar dem. Stråssa är en plats som genererar få  politiker + reporterselfiesar. Ändå tycks många hämta sin kraft därifrån.

Utvecklingen mellan 1988 – 2008 kompletterar bilden när ekonomen Branko Milanovic tittar på inkomstfördelning. Under de åren börjar västvärldens medelklass eroderas. De utgör den globala ekonomins förlorare. Och inom delar av medelklassen (och dess förmenta försvarare) tycks idéer om “oförenliga kulturer” och “radikal konservatism” nu snabbt vinna fäste. Och det är här Stråssa skiljer sig radikalt från nyradikala bostadsrättsområden i storstadsregionerna.

Därför att: Stråssa har apokalypsen!

I den gigantiska gruvmiljön (några mil väster om Stockholm) uppförs hänförande skräcklajv, dit människor (även lyckligt och skräckslagna huvudstadsbor) söker sig för att skrämmas och attackeras av zombiesar, snubbla över likdelar och skrikande springa genom den svenska modernitetens hjärta. Zombie-eventet är en succé och jag kan inte tänka mig en bättre plats för den, både genom ortens historia och den storslagna industrimiljön. Särskilt i en tid när politiken slutat tala till landsbygden.

Find a weapon. Fight your way out. Survive.

Laila Vianden.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se