Stäng
juni 28, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Jeremy Corbyn utmanas av kuppmakare som visar att politikerförakt inte är omotiverat. Foto: Isabel Infantes/AP/TT

Labours internstrider ger etablissemangshatarna rätt

Den usla debatten, rasismen och hätskheten som föranledde att Leave-sidan vann folkomröstningen i Storbritannien har följts av en annan sorts haveri.

David Cameron har redan meddelat att han avgår, och hela hans tid som premiärminister framstår nu som floppartad i ljuset av hans sista gärningar: att krascha sitt eget parti samtidigt som han leder landet in i en djup kris bara för att själv kliva av (finns väl alltid jobb på nån bank).

Hans baneman, Boris Johnson, har redan belagts med lögner som kommer att kosta honom dyrt – och till och med Johnson tycks inse att hans seger kan komma att slå tillbaka mot honom med oerhörd kraft. Vid sidan om står resten av Brexit-gänget handlingsförlamade, kliar sig i huvudet och letar efter vägledning.

Förutom att det är ett svårt läge för Storbritannien är det förstås ett extremt tacksamt läge för motståndarna. Nu är det bara att gå in, fokusera och slå med kraft.

Så vad gör då Labour?

Det må låta som en elak parodi på socialdemokrati men det här är tyvärr sant:
De blickar inåt, rakt mot naveln. De räddar Tories ansikte genom att starta ett blodigt inbördeskrig som flyttar fokus – från det misslyckade regeringspartiet till Labour. De ger sina huvudmotståndare respit och arbetsro – och sig själva panikartad kris.

I ett nytt försök att störta Jeremy Corbyn är de beredda att bränna ner partiet till grunden under precis de dagar då de har chansen att bygga sig starkast.

Jeremy Corbyn må ha många brister men är en partiledare som valts med starkare mandat från medlemmarna än nästan någon av sina företrädare. Han är fortfarande given vinnare i ett nytt partiledarval där medlemmarna bestämmer – och har stöd från de tunga fackförbunden. Corbyn har dessutom, trots att han motarbetats internt sedan dag ett, fått medlemmarna att strömma till Labour sedan han tillträdde – och han leder ett av få socialdemokratiska partier i Europa som ser sitt stöd öka i opinionsmätningar. Samtidigt minskar stödet för Tories.

Genom att peka på honom som det stora problemet flyttas skulden från Tories till Corbyn. Och Labour gör på detta sätt inte bara sig själva till åtlöje och missar ett gyllene tillfälle att visa både ansvar och initiativförmåga. De bidrar dessutom till att analysen och slutsatserna av folkomröstningen blir felaktiga.

Väljarnas vilja att träda ut ur EU motiveras bland annat av enorma klassklyftor, brutal åtstramningspolitik, ett oceanstort avstånd mellan stad och land, av lönedumpning och försämrade arbetsvillkor. Människor som har det förbannat tufft och rätteligen upplever att det politiska etablissemanget inte bryr sig nämnvärt om detta utan har huvudet någon annanstans.

I just det läget visar kuppmakarna i Labour att de är en del av den där eliten – som bryr sig mer om personfrågor och interna barnlekar än sakfrågorna och folket. De kapar krisen och gör den till sin. Till ett verktyg och slagträ i futtiga personstrider.

Det framkommer dessutom att Corbyns motståndare ägnat sig åt att planera internkriget i Labour länge i stället för att lägga all kraft på kampanjanade inför folkomröstningen. Några av dem har nog till och med hoppats på en Brexit, så att det blir lättare att attackera partiledaren?

Det är smaklöst, småsint och sorgligt. Det får en att vilja vända partipolitiken som fenomen ryggen. Det där gänget är inte värda ens tid.

Förhoppningsvis misslyckas de – och förhoppningsvis når den brittiska socialdemokratin slutligen insikten att deras maktlekar spelat ut sin roll.

Sök på Politism.se