Stäng
december 12, 2014
Eric Rosén, chefredaktör
Det är dags för konflikt. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Knyt den utsträckta handen och ta konflikten

Det pratas mycket om Stefan Löfven och Socialdemokraternas förändrade valstrategi just nu. På torsdagen gick statsministern och ut och sa att S går till val ensamma, inte i koalition med Miljöpartiet, och inte strikt knutna till den budget som föll i riksdagen för någon vecka sedan. Att det är ett nytt – helt annat – besked än vad som gavs i samband med att Löfven berättade att extraval ska utlysas råder inget tvivel om. Det är två helt olika linjer.

Men särskilt förvånande är det inte. För det enda Löfven gjorde fel när han helt riktigt bestämde sig för att gå till extra val var just detta: att på stående fot slå fast att partiet skulle gå till val på budgeten. Många rödgröna ifrågasatte det redan då, i direktkommentarer på twitter och i de andra livemedierna. Varför? Inte för att budgeten var skit, tvärtom finns där otroligt mycket bra, som skulle ha gjort stor skillnad för just de som behöver det bäst.

Nej, felet var att slå fast detta innan de visste förutsättningarna. Löfvens och Gustav Fridolins besked om att gå till val på budgeten kom därför i affekt. Som en reaktion på att samma höger som underkänts i valet i september försökte kuppa till sig makten med hjälp av SD, utan att innan budgetomröstningen berätta om sina avsikter. Detta är en helt sensationell skandal givet valretoriken från alliansen och regeringen Löfven var genuint omskakad. Dessutom hade ingen sovit på flera dygn, vilket märktes på både allians och rödgröna i budgetdebatten. Det har skrivits böcker om hur dåliga besluten ofta blir efter långa evighetsmanglingar på nätterna (se de internationella klimatkonferenserna som avskräckande exempel) och därför är det bra att Löfven nu har gett rätt besked.

Lika självklart som att Löfven tvingades backa är det för övrigt att alliansen kommer tvingas ändra sig vad gäller budgetreglerna. Ändringen som ska hjälpa minoritetsregeringar är alldeles uppenbart ett förslag ihopsnickrat i affekt. Något som moderaten Mikael Odenberg skrev bra om häromdagen. Ju förr alliansledarna läser hans text desto bättre.

Okej, men om de nu släpper budgeten och går till val själva, är allt i sin ordning då? Nej, tyvärr. För strategin att gå till val på samarbete med vem som helst om vad som helst (exklusive Sverigedemokraterna) är också mycket svag. Om S inte står för något, inte tar strid för något, inte är beredda att stå och falla med något, vad ska väljarna då investera i S för? Är det inte i så fall mer rationellt att rösta på dem man vill att S ska samarbeta med?

Det kan knappast vara stabiliteten den rödgröna regeringen erbjuder som ska locka röster till Löfven. För någon sådan uppfattar väljarna inte. Tvärtom. Det kan inte heller vara en bra strategi för att vrida avgörande-vapnet ur händerna på rasisterna. I ett läge där alla andra konfliktytor än maktinnehavet och samarbetet spelas ner erbjuder ju de en alternativ konflikt: En folkomröstning om invandringen. Någon sådan ska vi inte låta valet bli, det är ett riksdagsval och inte ett pajasparty som ska hållas den 22 mars.

Svaret måste bli en politisk konflikt där vänster står mot höger. Där en utbyggnaden av en hotad och sargad välfärd står mot fortsatta skattesänkningar och dåraktiga avregleringar. Där anständiga arbetsvillkor och löner står mot en höger som uttryckligen säger att de vill sänka lönerna, öka klyftorna och minska anställningstryggheten.

Där har vi något att rösta om.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se