Stäng
november 16, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Gapet mellan arbetare och tjänstemän växer. Det gör ojämlikheten också. Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Klyftorna växer och vi som vill förändra läget är splittrade och svaga

Sverige är ett land där ojämlikheten ökat betydligt snabbare än i andra länder de senaste decennierna. Det visar all forskning och vi ser det också varje dag ute i vårt samhälle.

Sverige är också ett land där klyftan mellan arbetare och tjänstemän växer år för år. Vi dras isär och får mer olika livsvillkor när löneskillnaderna blir större, samtidigt som välfärden och fördelningspolitiken träder tillbaka. Det här förklarar också att vi i högre utsträckning har olika intressen i samhället och att vi polariseras i samhällsdebatten.

Att skillnaderna mellan tjänstemän och arbetare växer redovisas tydligt i LO:s lönerapport för 2016, som presenterades på tisdagen. Skillnaderna är, hör och häpna, nu lika stora som på 1930-talet. Dessutom är löneskillnaderna mellan män och kvinnor fortfarande rejäla.

Skärmavbild 2016-11-15 kl. 16.17.12

Man kan borra ner sig i de här siffrorna hur mycket som helst, det är intressant läsning hela vägen. Det verkligt intressanta är dock att fråga sig om man tycker att de ökande skillnaderna är motiverade? Är svaret nej på den frågan, och det är det åtminstone i den här texten, måste man formulera förslag för utjämning och omfördelning.

Problemet är att alldeles för många svarar ja på den här frågan. Allianspartierna säger uttryckligen att de vill se ”ökad lönespridning”, vilket betyder just detta: Större skillnader mellan arbetare och tjänstemän. Sverigedemokraterna skiter i vilket. Detta är inte så förvånande. Men kraven på ökad lönespridning hörs från fler håll. Fackförbund som representerar tjänstemännen, som Saco, Jusek eller DIK, pratar ofta om nyttan med ökad lönespridning. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) brukar kalla skattehöjningar för de som tjänar mest för ”straffskatt på utbildning”. Det här måste vi göra upp med. För tjänstemännen har fått stora skattesänkningar och rejäla reallöneökningar de senaste decennierna – samtidigt som skillnaden mellan dem och människor i arbetaryrken ökat. Hur kan tjänstemännens och akademikernas fackförbund då slåss för ökad lönespridning?

Klyftorna mellan olika yrkesgrupper ökar alltså, och väldigt få är beredda att ta striden för att de ska minska. Inte heller finns några förslag på stora omfattande sociala reformer, som utjämnar livsvillkoren andra vägar än via lön och skatt. Tvärtom står striden i dag mellan att det ska fortsätta vara så orättvist som det är – eller om det ska bli ännu värre.

Bland Kommunals medlemmar har andelen som blir fattigpensionärer länge varit stor, och vi vet att den växer snabbt. I går presenterade fackförbundet Handels en rapport som visar att pensionsläget är akut också när det gäller handelsanställda. Handelsanställda kvinnor har före skatt endast i genomsnitt 9 700 kr från det allmänna pensionssystemet. Och som sagt: Trots detta har så många mage att argumentera för ökad lönespridning. Eller för all del lägre löner.

Motståndet är svagt, splittrat och ofta svepande. Detta trots att frågan är intersektionell till sin natur och bör engagera alla som slåss inte bara mot klassamhället utan mot kvinnoförtryck och rasism. Alla dessa frågor förenas här, tydligare än på andra områden.

Vi som vill förändra villkoren har en majoritet av befolkningen med oss – men samtidigt en minoritet av partier, institutioner och fackförbund på vår sida. Det kräver extra mycket fokus på mobilisering, organisering – och inte minst att du som redan bryr dig och som läser det här säger det högt, hela tiden, i alla sammanhang. Gör frågan om klyftorna och ojämlikheten till din.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se