Stäng
september 25, 2014
Nils Westling, medarbetare
400 000 demonstrerade i New York för att lyfta klimatfrågan i mitten av september. I Sverige engagerar frågan betydligt mindre. Foto: Jason DeCrow/AP/TT

Klimatmötet i New York – vad händer och varför?

I tisdags samlades drygt 100 stats- och regeringschefer i New York, inbjudna av FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon, för att tala om vad de tänker göra för att stoppa den globala uppvärmningen. Bland annat Barack Obama, Leonardo DiCaprio, Al Gore och Spaniens kung närvarade.

Om detta har man under de senaste dagarna kunnat läsa ungefär ingenting på de större svenska nyhetssajterna, eftersom de var tvungna (?) att lägga alla resurser på nyheten om att Iphone 6 kan böjas i fickan.

Men klimatfrågan är viktig (jo, jag lovar!) och det bör ses som en ganska stor grej när världens mäktigaste personer (och DiCaprio) samlas för att diskutera vad som ska göras.

Tisdagens möte i New York ligger utanför de ordinarie klimatförhandlingarna. Det var mindre formellt och det fanns ingen press på att mejsla fram något avtal som alla kunde acceptera. Syftet var snarare att världens ledare skulle få ”känna på varandra” (som man ibland kan höra en sportkommentator säga i början av en fotbollsmatch).

Klimatpolitiken är ju ett osedvanligt segt exempel på politik av typen ”jag tänker inte göra något om inte du gör något först”. Därför är förhoppningen att presidenterna/statsministrarna/kungarna ska inse att det faktiskt är många som gör någonting, och att de ska förstå detta i god tid innan det på många sätt avgörande mötet i Paris i december 2015.

Här är några bra och några dåliga grejer som hände:

  • Vad Kina gör kommer att vara avgörande för om det ska gå att få ett globalt avtal på plats nästa år. Därför är det positivt att Kina visade sig vara mer ambitiösa än många väntat sig. Landets vice premiärminister, Zhang Gaoli, uttalade att landets koldioxidutsläpp ska peaka ”så snart som möjligt”. Det är visserligen ett vagt uttalande, men det är ändå positivt att ett land vars utsläpp växt exponentiellt under flera års tid börjar prata om att faktiskt minska utsläppen i absoluta tal. Många utmålar Kina som det stora problemlandet i klimatförhandlingarna. Man bör vara misstänksam mot den inställningen. När någon påpekar att Kina ”faktiskt är världens största utsläppare av växthusgaser” handlar det i regel om att få andra länder att framstå i bättre dager. Själva faktauppgiften att Kina släpper ut mest är givetvis helt korrekt, men informationen är i princip helt ointressant. Det finns ingenting anmärkningsvärt med att världens största land är världens största utsläppare av växthusgaser.
  • Problemländer är snarare Kanada och Australien. Båda styrs av konservativa regeringar som tar lätt på klimatfrågan. Australiens klimatpolitik är så förfärlig att P1:s miljöprogram Klotet gjorde ett specialavsnitt där man utredde hur det kunnat gå så fel.
  • Det finns en grupp länder som märker ut sig genom att ta klimathotet på mycket större allvar än alla andra. De kallas SIDS (Small Island Developing States) och de är på väg att dränkas i det stigande havet. Trots att dessa länder är fattiga och pyttesmå är de beredda att göra stora uppoffringar för att stoppa den globala uppvärmningen. När andra länder – större, rikare och mäktigare än de små ö-nationerna – skyller ifrån sig så är SIDS-länderna beredda att vidta ordentliga åtgärder. Mötet inleddes för övrigt med att en poet från Marshallöarna läste en dikt till sin dotter om hur deras land riskerar att försvinna. Det är uppenbart att ö-nationernas befolkning har en helt annan förståelse, både intellektuellt och känslomässigt, för vad den globala uppvärmningen är.
  • En bra och viktig grej är att ett stort antal högt uppsatta chefer från näringslivet också kom till mötet i New York. Även företag kan ju göra saker för att minska sin klimatpåverkan, och faktum är att flera av dem gör det. Bland annat uttalade flera höjdare från både bankvärlden och industrin att de vill se ett pris på koldioxidutsläpp (en skatt eller någon annan form av pålaga). Det är en väldigt god nyhet. Det blir naturligtvis enklare för regeringar att införa skatter när näringslivet faktiskt ber om det.
  • Fredrik Reinfeldt såg ovanligt trött ut på mötet och hade ju av naturliga orsaker inte mycket att säga om Sveriges framtida klimatpolitik. Då tog istället den statliga Fjärde AP-fondens VD Mats Andersson över rollen som ”bästa svensk” och presenterade ett initiativ för att få finanssektorn att investera mer hållbart. Initiativet, som går under namnet Portfolio Decarbonization Coalition, ska omfatta 100 miljarder dollar och är ett stort steg i rätt riktning.
  • Leonardo DiCaprios tal var ganska bra också.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se